Recension: Spore

Will Wrights senaste projekt är nämligen något alldeles särskilt, samtidigt som det inte är det. Spelet är bra, samtidigt som vissa beståndsdelar saknar substans. Spelet är ett spel, men samtidigt ett liv. Men inte som The Sims, utan som något annat. Som Spore.

Spore har länge varit något av en smygfavorit på redaktionen men har samtidigt hamnat i skymundan för många av årets andra stora titlar. Jag kände mig faktiskt lite överrumplad när spelet damp ner på redaktionen, men det blir ju så när man hela tiden blickar framåt istället för att omfamna nuet. Spore låter en omfamna nuet i hög grad, speciellt i inledningsfasen – cellfasen – som påminner mycket om flOw. Låt oss ta det helt från början.

Det första momentet i Spore är att skapa sig en enkelcellig organism, där valet står mellan att skapa en kött- eller växtätare, vilken svårighetsgrad och sist, namnet på din hemplanet. Sen är det genom flOw:igt spelande man får sin organism att växa sig större och starkare, samtidigt som parning med andra ur samma art (helst av motsatta kön) låter en modifiera sin varelse i ett sandlådeläge. Man kan utrusta sin varelse med nya förmågor, nya delar som gör den mer motståndskraftig, snabbare och/eller farligare. Man kan göra den grön, svart, vit, brun, randig, rutig, tunn, smal, ful, vacker, lång, kort, satt, tjock, hiskelig, ja jag ljuger inte när jag säger att antalet möjligheter i princip är obegränsade. Det var såklart också viktigt att möjligheterna skulle vara i det närmaste oändliga då tanken är varje spelares art ska vara unik.

Cellfasens lugna mak byts ganska hastigt ut mot varelsefasens mer hektiska liv (även om livet som havsvarelse ingalunda är lugnt och fridfullt). Man utrustar sin varelse med ben och därmed är landstigningen förberedd. Väl uppe gäller det att anpassa sig till rådande omständigheter. Med andra ord jakt på mat och nya förmågor. Själva spelstilen är dock lik cellfasens - man ska helt enkelt jaga, antingen växter eller andra djur – och jag påminns oerhört mycket om de gamla djursimulatorerna Lion och Wolf. Varelsefasen bjuder dock på lite fler möjligheter, man kan till exempel alliera sig med andra arter genom att samverka med dem socialt. Det är en primitiv form av diplomati som är ett måste att behärska, framför allt när man spelar som växtätare. Genom att klara diverse utmaningar – bli kompis med tre ur en viss art eller döda lika många ur samma art – får man DNA-poäng som spenderas i parningsläget för att ytterligare utveckla sin varelse och art.



När man sedan når stamfasen förändras spelet en hel del då det nu istället handlar om att bygga upp sin by och ta över andra stambyar genom våld eller social samverkan. I min första genomspelning var det mest det förstnämnda som gällde, vilket gjorde att det inte kändes som så stor skillnad mellan spelets första tre faser. Möjligheterna till våld blev fler, men målet var alltid detsamma. Stamfasens realtidsstrategiliknande spelstil bryter dock mönstret en del, men visar även upp en av spelets brister – blandar man genrer blir alltid någon del lidande. Stamfasens spelstil tvingar en till ganska mycket micro-management av sina trupper. Man måste aktivt välja olika vapen för olika trupper, man måste aktivt hålla koll på när man kan föda upp nya varelser för att förstärka trupperna och man måste aktivt hålla koll på att matförrådet hålls uppe genom jakt. Till detta kommer det faktum att det inte är en särskilt utvecklad realtidsdel utan väldigt basal i utförande. Man kan heller inte längre påverka ens varelses utseende utan istället klär man sin art i olika förmågshöjande klädesplagg och accessoarer. Stamfasen är spelets sämsta del men fungerar som en övergång till civilizationsfasen.

För när man tar sig till civilizationsfasen har spelets struktur helt förändrats. Det är inte längre jakt på mat som är det viktiga utan nu är det krig och diplomati i en fullfjädrad realtidsstrategidel. Stamfasens basala utförande har utökats rejält och nu liknar Spore mer ett regelrätt strategispel där man kan bygga flygplan, båtar och stridsvagnar. Det är fortfarande ganska basic men inte så mycket att det stör. Nämnas skall även att varje liten del man bygger i Spore, vare sig det är byggnader (hus, underhållning, fabriker), eller fordon (flygplan, båtar, stridsvagnar), ska varje del designas av spelaren i ett läge som påminner om varelseutvecklingsläget. Även här är antalet kombinationer nästan obegränsade och har man ork kan man designa ganska flådiga saker.



Hur som helst är civilizationsfasens mål helt enkelt att man ska dominera planeten och därmed förgöra eller köpa upp rivaliserande stater. Från stamfasen har växtätare eller köttätare bytts ut mot vapenmakt eller religiös makt (social makt under stamfasen). Antingen tar man över städer med hjälp av kanoners talan eller en projicering av en ”gud” som proklamerar den rätta tron. Man kan även genom diplomati och pengar köpa upp andra städer, något som visserligen är blodssparande men inte särdeles tidssparande. Spore är uppbyggt kring vapen och våld, antagligen på grund av att Will Wright och Maxis vet att spelare är mer benägna att ta den vägen. Dock gäller samma sak här som med varelsefasen – det är mycket roligare att vara ”snäll” och definitivt mer utmanande och krävande. När så civilizationsfasens mål är uppnådda förändras spelet ytterligare en gång – en sista gång – för att helt ta ny form. Rymdfasen är här och galaxen ligger vid ens fötter.

I rymdfasen handlar det inte längre om att föra sin art fram genom evolutionen utan istället antar man rollen som en rymdkapten vars uppgift det är att utforska rymden. Och tro mig, det tar tid. Skulle jag våga mig på en gissningen skulle jag säga att det finns närmare femtiomiljardersmiljoner planeter att utforska, men antagligen är det bara hälften. Själva gränssnittet att ta sig mellan planeter och stjärnsystem är läckert enkel – rulla på musens scrollknapp och vips så svävar du tusentals kilometer ovanför planeten, rulla lite till och du får se solsystemet försvinna under dig, rulla lite till och snart ser du galaxen i sin helhet. Peka och klicka på angränsande solsystem för att åka dit. Otroligt enkelt och en ganska mäktig upplevelse första gången. I rymdfasen får man diverse uppdrag från sin ledare, samtidigt som man kan ta sig an uppdrag från andra folkslag man träffar på i rymden. Man ska även kolonisera planeter, såväl som att göra karga diton beboeliga genom att höja atmosfären, plantera in djur och växter. Detta liknar civilizationsfasen en del, man bygger själv upp städerna, men man för inte krig på land utan endast i luften. Att dominera universum är en stor utmaning, speciellt när de flesta andra folkslag man stöter på är oerhört aggressiva. Rymdfasen är definitivt spelets största fas, kanske också största behållning beroende på vad man är intresserad av. Den markerar definitivt Maxis vilja att bjuda på något unikt. Men är det unikt?



Det svåra med Spore, när man ska bedöma det, är just att som helhet är det unikt, men styckar man upp faserna i egna enheter är det inte lika unikt längre. En fråga jag också behövde ha svar på var huruvida det håller för omspelning och tycker man i så fall att det är lika roligt? Att bara spela Spore en gång räcker nämligen inte för att upptäcka det. Svaret på frågan är ”ja”, det håller för en genomgång och ”ja”, det är definitivt lika roligt, om inte roligare, andra gången. Ska man sedan hänge sig åt att göra häftiga varelser, byggnader och fordon kan man bli sittande med spelet i många år. Och det är väl också det som Maxis och EA hoppas på. Men de kan sluta hoppas nu och istället ta det för en sanning.

+PLUS
Charmigt, unikt som helhet, underbart på många sätt

- MINUS
Repetitivt, stundtals för basalt.

Betyg: 9 av 10
En evolution stavat revolution.

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.