Konsertrecension: Coldplay i Globen

Ungefär så lät det när 14 000 människor ensamma sjöng refrängen till Viva la Vida. Den engelska pianorockgruppen hade just klivit av Globenscenen vid konsertens slut den 17 september, och det var inte så konstigt att publiken ville ha dem tillbaka, för den kvällen bevisade de att Coldplay just nu är världens mäktigaste band.

Trots att Chris Martin var förkyld hoppade han runt som en jagad gasell på scenen och framförde låtarna som om det var för den allra sista gången. När han sjöng snyftaren Fix You, som är skriven till hans fru när hon miste sin far, var det med en sån inlevelse att en tät doft av rinnande mascara lade sig över hela vårt damsällskap.

Han sätter sig sedan vid pianot. ”This is a serious song, and I want you to be quiet”. Men när ljuset har slocknat och publiken tystnat börjar han istället plinka på en löjlig cirkusmelodi. Mellan nästan varje låt visar han att bandet inte är ett gäng pretentiösa deppare som tar sig själva på för stort allvar. Chris går runt och nynnar på Kleerups och Robyns låt With every heartbeat och trummisen Will Champion får till och med sjunga en egen liten irländsk folkvisa.

Konserten blir aldrig i närheten av slentrian och det finns antagligen inte en tillstymmelse till gäspning ens hos kioskfunktionärerna. I mitten av spelningen springer exempelvis hela bandet upp till den bortre delen av Globen bland den sittande publiken för att spela en akustisk version av The Scientist, och när de återvänder till scenen drar de av Lovers in Japan medan miljontals färgglada fjärilar skjuts ut över publiken. Så var det under hela kvällen, en perfekt avvägning mellan högt och lågt - stillsamma pianoballader varvades med ösiga arenalåtar.

Konsertens absoluta höjdpunkt var när Chris precis hade spelat en extremt fin pianoversion av The Hardest Part, och i samma stund som den sista tonen ljöd drog stråkarna i Viva la vida igång. På en sekund flög Chris upp från sitt piano och den klubbaktiga fyrtaktsbasen dundrade så att ifyllningen jag gjorde hos tandläkaren höll på att åka ur. Detta nummer är det absolut mäktigaste jag någonsin har bevittnat och jag satt bara och log tills det började strama bak i nacken.

När Coldplay efter det tredje extranumret Death and all his friends hade tackat och klivit av scenen för andra gången hyllades de med stående ovationer och ett jubel som antagligen hördes till Helsingfors. När de inte ville komma tillbaka och scenarbetarna höll på att duka undan började samtliga i publiken skråla:

Nu kan ni det:

”Oooouuuuaaaaaaooooo, Oooouuuuaaaaaaooooo”

Upp studsar bandet igen. Scenen dränks i gult ljus och de spelar – just det - Yellow.



En andra åsikt av André Vifot Haas

Inte ens en uppladdning med tidernas magsjuka (toa under mig, sophink framför mig) kunde sätta stopp för resan upp till huvudstaden. Jag skulle ju förihelvete se Coldplay!

Så därför var det ju inte mycket mer att göra än att proppa sig full av piller och hoppas på att magen skulle hålla ihop. Kanske inte världens roligaste minne om man skulle råka kaskadspy i takt med Viva la Vida.

Nu gick det lyckligtvis bra och jag fick njuta av en helt magisk konsert där den stillsamma pianoversionen av The Hardest Part, en akustisk The Scientist mitt bland publiken på sittplats och den mäktiga Lovers In Japan, serverad tillsammans med ett enormt konfettiregn som aldrig ville sluta, var de allra största höjdpunkterna.