Metallica – Death Magnetic

När jag för första gången lyssnade på Death Magnetic, med de inledande hjärtslagen som är de första ljuden från en Metallica-platta på 5 år, så häpnade jag. Det var länge sen en skiva satt så rätt vid första lyssning, redan vid intåget av gitarren, nio sekunder in i låten, känner man sig hemma. Med dess Enter Sandman-klingande ljud fick den mig att le och redan börja vänta något stort. Vad jag inte visste då var att jag under de närmsta 75 minuterna skulle få höra Meta...

När jag för första gången lyssnade på Death Magnetic, med de inledande hjärtslagen som är de första ljuden från en Metallica-platta på 5 år, så häpnade jag. Det var länge sen en skiva satt så rätt vid första lyssning, redan vid intåget av gitarren, nio sekunder in i låten, känner man sig hemma. Med dess Enter Sandman-klingande ljud fick den mig att le och redan börja vänta något stort. Vad jag inte visste då var att jag under de närmsta 75 minuterna skulle få höra Metallica födas på nytt, på ett sätt jag aldrig hade kunnat ana.

Jag har sett filmmaterial från inspelningen av Death Magnetic och en av de första sakerna som slår mig är harmonin som verkar finnas i bandet. Det skrattas och skojas, samtidigt som produktiviteten är väldigt hög. De verkar ha funnit tillbaka till varandra, och det återspeglas i musiken. Det finns en balans på hela skivan som jag sällan skådat förut, de vet precis vart det har varandra, men jag antar att det faller sig ganska naturligt efter att ha sett 30 år rulla förbi som band.


Första låten, That Was Just Your Life, sätter direkt stämningen för resten av skivan, det låter Metallica rakt igenom, från första stund. Öppningen av skivan fortsätter med låtarna The End of the Line och Broken, Beat & Scarred, som med ett högt tempo slänger en in i skivan med törst efter mer. Trots denna underbara inledning på skivan måste jag säga att det är just första delen som är den svagaste, vilket säger en hel del om resten av Death Magnetic.

När första singeln, The Day That Never Comes, snurrar igång går det rysningar längs hela min ryggrad, soundet är något man inte känner igen från Metallica, trots detta sätter de sin prägel på låten direkt. Låten innehåller så otroligt mycket, utan att låta överarbetat. När tempohöjningen kommer för att bära låten resten av vägen är det bara att sitta och njuta av gitarrernas lekfulla dans med varandra. Den står tydligt ut som skivans hittills starkaste låt.


Plattan går sedan obarmhärtigt vidare, trots att man nästan är andfådd efter den otroliga öppningen, och detta igenom All Nightmare Long och Cyanide. Den sistnämnda håller Metallica som sin nya favoritlåt att spela live, och man hör verkligen varför. Det är mycket kraft i riffen och det växlas med lugnare partier, som bara är små andningspauser emellan de tunga trummorna som går hand i hand med bas och gitarrer. Låten avslutas på ett karaktäristiskt livemaner och när nästa låt går på sitter jag med stor förväntan, det är nämligen The Unforgiven III som står härnäst på listan, låten som av uppenbara skäl känns mest spännande när man bara ögnade igenom låtnamnen innan skivan åkte in i ljudanläggningen. Introt med det otroligt vackra pianot får mig återigen att rysa, när jag bara ler och känner att det är något stort på gång. Gitarrens entré fastställer detta och när Robert kommer in med sin bas och Lars med sina trummor så kan jag knappt låta bli att stänga ögonen, det är så otroligt vackert och vältajmat. James sång, som jag hittills inte riktigt vant mig vid, sitter nu helt perfekt och när låten slungas ut i solot känner jag att alla förväntningar på denna låt infriades - och mer där till. Den är helt fantastisk.

Nästa låt, som är The Judas Kiss, tar över det inte allt för lätta jobbet att föra vidare skivan efter Unforgiven III. Trots detta sitter den riktigt bra och under åtta minuter fortsätter skivan att vara så otroligt Metallica att man nästan tror att skivan skulle vara gjord under Metallicas tidigare år. Nu sitter allt där det ska, James röst låter otroligt bra och Lars gör ett fantastiskt jobb på trummorna. När låten tar slut med ett symballjud som hänger kvar tills det dör ut, tänker jag att om de sista två låtarna orkar hålla samma klass som det jag hört hittills så är skivan bland det bästa Metallica har gjort, det jag inte visste då var att jag snart skulle sitta med öppen mun och inte förstå vad jag just varit med om.

När nästa låt, Suicide & Redemption, tonar upp är lyckan total då det med största sannolikhet betyder att låten är instrumental. När den tio minuter senare är klar så kan jag konstatera att det var den, jag kan också konstatera att det är den bästa instrumentala låt jag hört bandet göra och att solot som Kirk ligger bakom är helt fantastiskt. Låten blandar vackra harmonier med tunga riff och jag fann inte ord för hur jag skulle beskriva låten. Det gör jag inte nu heller, detta episka mästerverk kan bara tala för sig själv. Jag känner nu att skivan innehåller allt och efter den avslutande My Apocalypse står domen fast, Metallica har lyckats med något ingen hade förväntat sig, de har lyckats med att göra en uppföljare till deras tidiga skivor, de har skapat en blivande klassiker. Det är ingen tvekan om att bandet fortfarande har det i sig. Mina damer och herrar, Metallica är tillbaka.


Låtlista (namnen inom parantes är arbetsnamnen för varje låt):
1. That Was Just Your Life (Hi Guy)
2. The End of the Line (Neinteen)
3. Broken, Beat & Scarred (Black Squirell)
4. The Day That Never Comes (Casper)
5. All Nightmare Long (Flamingo)
6. Cyanide (German Soup)
7. The Unforgiven III (UN3)
8. The Judas Kiss (Gymbag)
9. Suicide & Redemption (K2LU)
10. My Apocalypse (Ten)

5