Recension PS3: Little big planet

Jo, det är sant. Visserligen är vi gladare än någonsin, men detta visas inte genom leenden. Istället förvrider vi ansikten i en grimas och låter tungan hänga. Det ser naturligtvis inte klokt ut, men Little Big Planet har påverkat oss. Mer än något spel på väldigt länge. Och på något sätt är det rätt tur att Little Big Planet är en charmig, stickad plattformare och inte något allvarligare. Men samtidigt är Little Big Planet allvar. Det är inte bara ett av årets absolut bästa spel utan även en titel som kan ändra hela plattformsgenren framöver.

Med tanke på att Little Big Planet inte bara är Sonys starkaste titel denna höst utan även ett av de mest hypade spelen på senare år behövs kanske inte en presentation. Men för säkerhets skull och för att reda ut missförstånd om att det bara skulle vara ett sandbox-spel tar vi det ändå. Little Big Planet är mycket. Dels är det ett fantastiskt plattformsspel med charmiga banor i varierande världar med varierande teman. Man fnissar både en och tio gånger när man hoppar hit och dit. Även utan det kreativa läget som titeln gjort sig känd för, hade det här varit en av årets mest underhållande titlar. Det tar flera dagar innan jag vågar släppa de färdiga banorna för att skapa egna. Men det är inte banorna som gör Little Big Planet unikt. Det är möjligheten att bli din egen plattformsdesigner som skiljer titeln från mängden och ger en ny ram för hur plattformsgenren framöver bör vara uppbyggd.

Man kan alltså göra egna banor i Little Big Planet. Och då menar jag inte egna banor i sparsmakad light-stil som på sin höjd kan underhålla en femåring. Nej, jag menar riktigt stora superbanor. Varje bana i det klassiska spelläget är möjlig att skapa i editorn, oavsett hur stor eller komplex den verkar finns det alla möjligheter att bygga en likadan. Om man nu skulle vilja det. Efter att jag och sambon dumflinande släppt sargen och tagit oss in editorläget blev vi sittande. Länge. Vi spenderade en hel kväll med att bygga ett bäverhinder. En plattform med en taggig avgrund som man svingar sig över för att klara. Simpel, men när vi lyckats med konstruktionen kopplade vi på våra allra dummaste leenden och började prata om en ny klassisk bandetalj, helt i linje med Mario och hans rör. Vår design var kanske simpel, men det går att göra så mycket mer. För att ta till en av de mest slitna och fulaste klyschorna; bara fantasin sätter gränser. Jag har just kollat en youtube-film där någon byggt en miniräknare. Byggd av 6000 delar. Med andra ord; du kan göra allt. Seriöst. Vill du inte göra plattformsbanor kan du skapa modern konst. Eller klassisk konst.



Material för att bygga banorna samlar du i huvudspelläget. Det finns olika saker att hitta i bubblor gömda på banorna. Vissa är lättare att hitta, vissa mer utmanande och vissa kräver två spelare. När det väl är upplåst kan du dock leka med det i dina egna banor och det blir naturligtvis en extra sporre. Förutom färdiga objekt kan nya material, klistermärken och karaktärdekoration hittas.

En av många styrkor i Little Big Planet är den sömlösa co-op-funktionen. Här särskiljer man inte mellan en- och flerspelarläge. Är en handkontroll inkopplad blir det för en spelare. Kopplar man in en till spelar man fortfarande samma banor, men är två. Samma sak om man är tre. Eller fyra. Lessnar man är det bara att stänga av. Allt sker väldigt smidigt och självklart. Drop in/drop out-systemet har aldrig fungerat lika bra som i Little Big Planet och det är ett spel som främjar fredligt samarbete. Man kan bygga banor tillsammans och man kan tillbringa timmar med att bara gestikulera och byta kläder. Via d-paden visar din sackboy känslor, Sixaxis styr huvudet och de analoga spakarna armarna. Det går att bitchslapa varandra, ta tag och fåna runt i timmar. Tro mig. Varför tror ni annars vi går omkring hemma och gör verklighetscharader av Little Big Planet-animationer?

Det borde knappast råda någon tveksamhet om att jag gillar Little Big Planet. Om att jag älskar det. Om att det resten av 2008 förmodligen kommer bli mitt mest spelade spel. Men det finns en funktion som inte visats upp sig innan spelets release. Den funktion som kan bli den viktigaste av alla. Möjligheten att dela med dig av egna banor och ta hem andra. Jag tror inte jag behöver gå in på varför det är intressant. Eller hur bra det kommer bli. Naturligtvis blir det inte bara toppbanor, men jag kan nästan garantera att det kommer skapas klassiker online. Tänk er själv. En hel generation som vuxit upp med plattformshoppande får äntligen möjligheten att göra egna banor. Det kommer bli bra. Garanterat.



Little Big Planet är inget perfekt spel, kontrollen är för det mesta bra, men inte helt felfri. Hopp kan kännas lite för svävande ibland och när man rör sig mellan de tre djupnivåer som de tvådimensionella banorna är uppbyggda av blir det ibland problem. Men trots det och att onlineupplägget ännu inte tagits i bruk är Little Big Planet en fantastisk upplevelse. Det är svårt att slita sig, det är svårt att inte bli påverkad och det är svårt att se hur någon kan rubba Sonys kommande systemsäljare. Little Big Planet är ett spel att köpa en Playstation 3 för. Oavsett om man är gammal eller ung. Pojke eller flicka. Man eller kvinna. Sackboy eller Sackgirl.

+ PLUS
Charmigt, vackert och en hållbarhet som räcker konsolens livslängd ut.

- MINUS
Inte helt klockren kontroll alla gånger, dimensionerna förvillar ibland.

Betyg: 9 av 10
En liten, stor plattformsrevolution.

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.