Recension: P.g Lost – It’s not me, it’s you!

Deras i ordningen andra skiva med namnet It´s not me, it´s you! inleds magiskt med ett väsande intro som övergår i ljudmässig mörbultning i spåret The Day Shift. Det fortsätter i samma anda, men även med vissa mer subtila spår, som exempelvis skivans andra spår Head High.

På vissa av låtarna faller P.g Lost in i det sound som så ofta kännetecknar postrocken; de meditativa bitarna åtföljt av de explosiva ljudväggarna. På gott och ont, då detta en gång var en genre som stod för nytänkande och experimentiell låtskrivning. Jag blir helt enkelt då och då rent ut sagt uttråkad under skivan. Dock ska det tilläggas att P.g Lost lyckas med det dymaniska i låtarna riktigt bra. De lyckas överlag greppa mig som lyssnare nästan konstant i deras meditativt melodiska ljudbild, vare sig det är distade ljudkavalkader eller ljumt smekande stråkmelodier.

I sin helhet är det en ganska mörk skiva vi talar om, med andra ord; rätt sinnesstämning rekommenderas. Låtarna är som berg som måste bestigas och sätter sig inte omedelbart i uppskattningssfären, så man får ta sig tid om man verkligen ska uppskatta It's not me, it's you!

Ett par låtar känns en aning ofärdiga, eller snarare outvecklade. Skivan lider som sagt av en viss innovationsbrist och faller ofta in i den slentrianmässiga mittfåran. Som tur är vägs det upp av en grymt energisk skiva. Avslutande spåret Siren är makalöst episk och intensiv. Det är också den enda låten med sånginslag, vilket uppskattas i dessa annars helt instrumentala tongångar.

Men P.g Lost bevisar ändå här med råge att musik, även utan ord, kan tala. Det om något är beundransvärt.