Recension: Fable II

Den här gången satte man därför munkavel på Molyneux i hopp om att undvika samma misstag med Fable 2, och det är bara att konstatera att man lyckades. Fable 2 når upp till förväntningarna och visar sig vara ett av de charmigaste och mest inbjudande spelen på länge.

Femhundra år har hunnit passera i Albion sedan händelserna i Fable. Spelaren börjar sin saga som liten pojke eller flicka i slummen på Bowerstones gator tillsammans med sin storasyster. En dag övertalas man att köpa vad som sägs vara en magisk speldosa av en köpman, vilket visar sig komma att förändra syskonens liv för all framtid. Utan att avslöja för mycket blir resten av spelet en jakt på hämnd där spelaren tvingas samla ihop en grupp hjältar för att stoppa spelets elaking Lucien. Handlingen fungerar, men är inget utöver det vanliga. Det är inte den som får en att fastna i spelet, det är Albion.

Man kan inte låta bli att imponeras av hur utvecklarna har porträtterat spelvärlden. Albion är en lummig, stämningsfull och vacker sagovärld som bara imponerar mer och mer i takt med att årstiderna skiftar. Allt är så väldetaljerat och mysigt att det är svårt att inte bli lite besviken när man släpper ögonen från tv:n och tittar ut genom ett fönster. Konsolen får verkligen arbeta för att måla upp allt detta, vilket oftast går smärtfritt, men ibland blir det lite väl mycket, något som bland annat märks på spelets laddningstider. Det gör inte spelet ospelbart, men det är klart märkbart.

Rent spelmekaniskt är mycket sig likt från förra spelet. Spelaren samlar på sig erfarenhetsorber från besegrade fiender som sedan används för att förbättra något av hjältens tre skicklighetsområden; styrka, smidighet eller vilja. Stridssystemet har gjorts både enklare och mer strömlinjeformat, vilket har resulterat i ett simpelt men väldigt underhållande sätt att banka skiten ur sina fiender. Så länge man inte snöar in sig på en typ av attacker, utan blandar från alla tre områden, kommer varenda fight att kännas givande. Däremot är spelet aldrig direkt svårt och det faktum att man bara blir bestraffad med några ärr (trots Peter Molyneux hävd av motsats i vår artikel) och förlorar de erfarenhetsorber som man inte har hunnit plocka upp när man dör, gör att man aldrig riktigt känner sig rädd för att gå hädan. Så fort kraftmätaren gått ner till noll hoppar karaktären upp igen med full kraft som om inget hade hänt, vilket känns lite väl billigt.



En av nyheterna i Fable 2 är ens hund. Den introduceras tidigt i handlingen och följer troget med en överallt genom nästan hela spelet. Förutom att bidra med sällskap kan den också leta upp gömda skatter åt en och hjälpa till att slåss. Även om det sistnämnda inte är till någon större hjälp är den ett charmigt inslag i spelet. Tyvärr känns den dock lite begränsad. Med tanke på att Peter Molyneux är mannen som fick oss att lära enorma apor att bajsa på bybor i Black & White hade i alla fall jag hoppats att det skulle finnas lite mer interaktion mellan spelare och hund än möjligheten att kasta en boll till den.

En annan nyhet är ett glittrande brödsmulespår som hjälper spelaren att hitta till nästa del av ett uppdrag. Detta gör att det blir ett bra flyt i spelandet och man har aldrig några problem med att hitta till saker. Däremot är det lätt att man stirrar sig blind på det, så det kan vara skönt att stänga av det mellan uppdragen och bara utforska på egen hand.

En av de charmigaste aspekterna med Fable 2 är humorn, som är väldigt engelsk och stundtals väldigt rolig. Allt från bybornas repliker och texten på gravstenar till demondörrarnas uppdrag och de förolämpande statyerna är väldigt välskrivet och fyndigt. Det är sällan spel är så här roliga.



Det enda riktiga problemet med Fable 2 är dess handling, eller rättare sagt hur den presenteras. Det är svårt att känna sig riktigt delaktig i den när ens karaktär bara står och stirrar korkat under dialoger utan att säga ett ord, och det enda sättet som han eller hon kan uttrycka sig på är med fåniga gester som helt förstör den dramatik som dialogerna bygger upp. Förhoppningsvis inser man detta inför nästa spel i serien och begåvar hjälten med en röst.

Även det beryktade co-op-läget är något av en besvikelse. Den som ansluter till spelet får inte använda sin egen hjälte, utan måste välja en förgjord som sedan skickar vidare erfarenhetspoäng och pengar till ens riktiga hjälte. Kameran går dessutom inte att styra, vilket bland annat ledde till att jag och min medspelare separerades under en dialog där han hamnade utanför rummet tillsammans med kameran. Det hela känns lite sista minuten och var antagligen inte inräknat från början.

Spelets huvudhandling kan klaras av på ett tiotal timmar, men med tanke på alla sidouppdrag och annat som går att göra i Albion kan den totala speltiden utan problem dubbleras, och med tanke hur stort återspelningsvärde det har kan siffran antagligen tredubblas.



I det stora hela är Fable 2 en värdig uppföljare till det första spelet. Det bygger vidare på samma koncept som sin föregångare och förbättrar det på alla punkter. Tyvärr dras det också lite med samma problem som sin föregångare, så det finns en stor risk att de som inte gillade det första spelet heller inte kommer att gilla det här, men det är ändå värt att ge det en chans och upptäcka vilken fantastiskt charmig värld Albion har blivit.

+ PLUS
Vackert, roligt, fascinerande, lättsamt.

- MINUS
Oengagerande handling, långa laddningstider, lite väl svart och vitt moralsystem.

Betyg: 8 av 10
Ett av årets charmigaste spel.

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.