Ni minns när man var liten och det fanns den där gamla surgubben i stan som hette Skrotnisse och som alltid fick helt galna vredesutbrott när man snällt hälsade och sa hans namn. Han där som kastade sina svarta trasiga trätofflor efter en, svor och skrek ”snorvalpar” så saliven skvätte ur munnen och satte käppen i cykelhjulet så man slog en halv saltomortal över styret. Han var sjukt rolig.
Häromdagen när jag satt på bussen på väg till skolan fick jag uppleva ett riktigt praktexemplar när det kommer till arga gamla gubbar. Den gröna stadsbussen närmade sig så sakta sin slutstation men innan dess skulle den bara stanna till och släppa av en äldre herre, propert klädd i rock och pressveckade byxor och en grå basker lite så där finurligt på sniskan i ett försök att täcka det mjälleksemsdrabbade huvudet, på den näst sista hållplatsen. Det var i alla fall vad herrn trodde. När bussen inte stannade utan fortsatte förbi hållplatsen såg han först en aning förvånad och ut och ropade sedan vänligt till busschauffören att han skulle öppna dörrarna. Chauffören svarade att han tyvärr inte kunde det eftersom han nu var i trafik - och ungefär i detta ögonblick började frustrationen och raseriet att bubbla upp inom herren som bara ett par ögonblick senare skulle komma att förvandlas till en tvättäkta gubbjävel.
Jag kan inte exakt sätta fingret på vad det är som gör en gubbjävel så oerhört rolig. Kanske är det förvåningen i att någon så skör och uträknad människa visar sig innehålla så fruktansvärt mycket kraft. Kanske är det faktumet att skällsorden som flyger ur deras mun ofta kommer från en svunnen tid. Precis som skällsorden den där gubben på bussen skulle komma att kasta i ansiktet på den stackars chauffören.