The Swell Season på Berns

Ibland när man älskar något riktigt innerligt finns en överhängande risk att dra sin besatthet sådär ett och ett halvt snäpp för långt. Typ som att se en och samma film 18 gånger i rad och halvt mordhota den som råkar stänga av, även om det var ett ärligt misstag. Ungefär så osunt skulle man väl kunna säga att mitt förhållande varit till favoritfilmen Once, där en melankolisk gatumusiker med ett krossat hjärta finner en vän i en ensamstående blomsterförsäljerska. Tillsammans spelar de in ett enkelt men underbart album, och till fantasternas förtjusning är standardfrasen ”det är bara på film” inte applicerbar bara på denna säregna duo.

År 2006 – ett år innan succéfilmen nådde biograferna världen över – bildades nämligen bandet The Swell Season med huvudrollsinnehavarna Glen Hansard (sång/gitarr) och Marketa Irglova (sång/piano). Sedan filmens premiär har de varit ute på världsturné, och för lite drygt en vecka sedan föll alltså turen på Sverige och Stockholm.

I och med min långt gångna förälskelse var förväntningarna på kvällen emellertid skyhöga, och risken för att bli besviken därmed också oundvikligt påtaglig. Trots den press som de två artisterna alltså måste ha känt är det med stor lättnad jag kan konstatera att de med goda marginaler lyckades att leverera. Inför ett fullknökat Berns Salonger bjöd de på en nära tre timmar lång föreställning med en energi och ett engagemang som fick de pråliga kristallkronerna i taket att bokstavligen vibrera. Reda efter första låten Say it to me now där Glen ensam intagit scenen med sin sargade gitarr (samma gitarr som används i filmen och som varit en trogen följeslagare i över tjugo år) konstaterar han dock att vi i publiken är alldeles för försiktiga. ”Please come closer everybody, there is plenty of room here in the front and lots of space up here on stage, some of you can even sit right on the speakers if you’d like”, basunerar han ut i mikrofonen och viftar med armarna.

Med andra ord följdes resten av konserten på lite knappt tre meters avstånd, och trots att man då och då i princip tvingades stoppa in knogarna i öronen för att inte bli hörselskadad av den höga volymen blev det en närmast magisk upplevelse med både nytt och gammalt. Alla de stora låtarna från filmen var inkluderade och listigt varvade med för publiken mer okända toner, hoppfulla budskap och små söta historier: ”If you ever find yourself hitting a wall that you can’t seem to get by no matter how hard you try, sometimes if you turn around and walk, and walk, and walk, and walk some more again, then suddenly you might end up on the other side of that wall and where you wanted to be after all, you just took another path.”

Det enda som är riktigt synd med den sprakande föreställningen är att bandets kvinnliga halva, Marketa Irglova, förblir lite anonym bakom sitt piano, och inte ens när hon sjunger sin The Hill får hon någon riktig kontakt med sin storögda publik. Men bortsett för den petitessen i sammanhanget var det en oförglömlig afton där ingen verkade kunna få nog. ”You will have to excuse us but we’re having so much fun right now and we don’t want to stop, would it be OK for us to play another song?” undrar Glen när klockan hunnit bli över tolv. Vad vi tokcharmade åskådare svarade på den frågan? Gissa en gång.