Recension: Hunger

Denna verklighetsbaserade historia utspelas i det ökända Maze-fängelset i Nordirland 1981. Massor av IRA-medlemmar hade fängslats för sina politiska åsikter, och på grund av att de vägrade bära fångkläder slängdes de in i smutsiga celler och behandlades som trasmattor under en vårstädning. De protesterade genom att vägra tvätta sig samt att kleta ut sin avföring på väggarna, och när inte det räckte anordnade de en omfattande hungerstrejk.

Mannen som organiserade det hela hette Bobby Sands, spelad av den helt fantastiske Michael Fassbender, och det är kring honom den största delen av filmen kretsar. Och tyckte du Christian Bale såg hemsk ut i The Machinist ska du kolla den här killen. Inför filmens slutscener åt han inte vanlig mat på 10 veckor vilket gjorde honom smalare än Andres Lokkos musiksmak.

Berättandet sker genom bilder snarare än repliker och här har regissörsdebutanten Steve McQueen (icke att beblanda med den stilige filmstjärnan med samma namn) lyckats riktigt bra. Kameraarbetet och scenerna är otroligt vackra, medan miljöerna är vidriga, vilket gör att det känns som någon sorts poesi direkt från helvetet. Risken med en film som den här är att Bobby Sands, likt Jesus i Passion of the Christ, kan bli en subjektiv martyr. Det här undviker dock McQueen genom att lägga lika mycket fokus på fångvaktarnas lidande.



Det syns ingenstans att det här skulle vara en debutfilm och hela filmen haglar av innovativa drag. Huvudpersonsfokusen skiftas exempelvis efter ungefär halva filmen, och efter många tysta tagningar bryts det plötsligt av med en tjugo minuter lång scen – helt utan klipp - där Bobby Sands sitter vid ett bord inför hungerstrejken och har en lång schackliknande konversation med en katolsk präst.

Hunger är ingen rulle du ska ladda hem medan du äter köttfärssås och spaghetti - och inte heller om du är det minsta känslig - men för alla som är intresserade av lite fascinerande nutidshistoria rekommenderar jag varmt detta knippe tortyrångest.