Tillsatser i mat har (alltför) mänskligt ursprung

Man svassar runt i affärerna i staden och rotar bland burkar och kartonger i alla möjliga färger och former, synar innehållsdeklarationen, suckar djupt, stampar med fötterna och svär lite tyst över att "de djävlarna" bara måste hälla i konserveringsmedel, aromer, färgämnen, förtjockningsmedel och extra socker i allt de säljer. Också när man läser mängden i procent av en huvudingrediens förbluffas man över hur mycket annat äckel-päckel de fyllt ut med för att producera en billig och hållbar - men slemmig och föga hälsosam - burk senap (eller vad det nu kan vara som man motvilligt plockar från butikshyllan). Men det är knappast producenternas fel att det blivit så här.

Kicki Theander, som kallar sig matinspiratör, hävdar att detta är "en utveckling som pågått de senaste tjugo åren", och Staffan Runius, som bland annat tillverkar patéer, såg sig tvungen att börja använda konserveringsmedel och liknande för att kunna konkurrera på marknaden. Det skall vara hållbart och det skall se lockande ut. Och det kan vi inte riktigt beskylla Runius och andra för: det är just konsumenterna själva som vill att varorna skall vara 1) billiga, 2) fettfria och 3) hållbara. Dessa är tre riktigt stora "lathetsfaktorer": tack vare de här kan vi lägga minimalt med pengar på mat, äta hur mycket vi vill utan att bli feta (vilket uppenbarligen inte fungerar) och slippa åka till affärerna och handla igen dagen efter. Theander:

"Folk vill ha bekvämlighet och det har gjort att vi fått tillsatser i maten istället. Det är rätt sorgligt. Det handlar om tid, om att få magrare produkter och om att vi vill ha hållbarare produkter. Våra matkunskaper håller på att urholkas! På min butiksrunda häromdagen gick det inte att få tag i varken rimmad (okokt) skinka eller ren råvara för att rimma själv. Det är för få som efterfrågar helt enkelt."

Enligt Ralf Sundberg, inköpare på Hemköp, håller den här inställningen tack och lov på att förändras. Man kan mycket väl tänka sig att detta beror på att folk, sakta men säkert, börjar inse effekten av att innehållsdeklarationerna fylls med märkliga kemiska tal- och sifferkombinationer. Billighet gjorde dem inte lyckligare, fettfritt gjorde dem inte smalare och hållbarhet gav dem inte så mycket mer tid, eftersom tiden man sparade gick åt till ytterligare någon timme framför ett inte alltför tillfredsställande underhållningsprogram. Vi tycks inte utnyttja tiden och pengarna särskilt väl; snarare håller vi maskineriet igång och oljar upp gångjärnen i en nedåtgående spiral.

Vi vet att skrämmande stora företag som Cargill utnyttjar oss, men psykologin som gör att vi accepterar att sådana företag går med vinst i dag är densamma som gjorde att de uppstod från första början. De faller – för att parafrasera George Carlin – inte från himlen, de passerar inte genom en hinna från en annan verklighet, och som vi sedan kan se på som stora ondskefulla drakar och peka finger åt när allt går åt helvete. Vi kanske inte tycker om att se hela orsakskedjan, men de – och den galenskap som leder till att julkorven smakar hopprep – är resultatet av oss. Det börjar med mänskliga tankar av typen "äh, orka", och slutar i stora företag som utnyttjar just lättja. Det är vi som skapar sådana företag, precis som det är vi som skapat Mona Sahlin, och detta på grund av vår övergripande inställning och de värderingar som skapats därur. Även om Staffan Runius håller med om att det är en "jättekonstig utveckling" att tillsätta en drös kemikalier i maten, så inser både han och inköpare som Sundberg att kunden alltid har rätt. Det är kunden man anpassar sig till.

Det är inte lätt att ta sig ur en ond cirkel, men att vara ärliga om att orsaken ligger hos oss själva är ett steg i rätt riktning. När vi nu ger oss ut i decembervädret för att julhandla och när vi undersöker innehållet i produkterna vi köper, kan vi som ett ganska rimligt tankeexperiment anta att proportionen av tillsatser motsvarar proportionen av lättja, misstag och dåliga beslut hos oss själva: "Du är vad du äter."