Kollektivtrafiken

Ljug inte för mig! Det lönar sig inte alls. Det är dyrt och jag drabbas av förseningsskräck. Priser höjs och linjer skärs ner. Kom igen, nu ska vi åka kollektivt! Är det någon som förstår logiken? Jag förvirras och gläds åt mitt körkort när jag ser busstrafikens nedskärning (eller förändring som de hellre kallar det för), när jag ser hur man som ickestadsbo knappt kan ta sig till stan (med hjälp av någon annan än sig själv). Kanske är det just det som är meningen. Att man inte ska bo på landet. Det kanske är en plan om att försöka knöla in alla människor i städerna. För att…? Det är den stora frågan. Varför? Varför gör ni på detta viset?

Vidare frågar jag mig om kollektivtrafikens bestämmelsemän (eller kvinnor) sov under hela deras skolperiods början och totalt har missat vad samarbete betyder. För hur svårt kan det vara att samordna resorna? Att se till att bussen inte går tre minuter innan pendeln har kommit till stationen? Snälla synka trafiken!

För att inte tala om SJ (Sveriges Jävligaste). Under förra året var förseningar nästan lika vanliga som punktlighet. Ibland handlar det om minuter, ibland om timmar. Framförallt handlar det om människors trygghet och tillit. Vem vågar åka tåg när man inte har en aning om när eller hur man ska komma fram? Priser är en annan viktig fråga som suddats ut från SJ:s dagordning. Ska tågresorna vara så dyra att man automatiskt räknar ut kostnaderna för resan med bil för att i många fall inse att den ekonomiska vinsten av att åka tåg slutar på högst noll kronor?

Jag känner ingen som helst tillit till SJ och enda anledningen till att jag ändå använder mig av dem är att jag inte har någon bil (och inget flyplan heller). Jag tycker att priserna är galna och servicen näst intill obefintlig. En gång gjorde SJ mig faktiskt riktigt rädd. Jag hade besökt mina föräldrar över en helg och skulle ta mig tillbaka till min studieort, vilket kräver flera byten. Tåget jag skulle åka med var mer än en timme försenat och jag såg mina byten krascha. "Ta det lugnt, det ordnar sig" fick jag höra. Jag trodde dem, jag trodde att de skulle fixa med mina byten ända fram till mitt slutmål. Jag oroade mig bara lite men paniken inom mig dog helt när jag hörde att de hade ordnat en taxi till mig. Skönt, jag kunde pusta ut. Trött men glad gick jag av tåget och väntade. Jag väntade och väntade. Jag tittade på klockan och jagade upp mig över en staty som såg ut att vara människor som ville anfalla mig. Jag fördrev drygt en av nattens timmar ensam i en okänd stad. Det kom aldrig någon taxi. Jag tvingades ta mig fram själv, vilket jag gjorde tack vare en av världens underbara människor. Jag fick skjuts (av en människa som kunde le trots att han hade blivit väckt mitt i natten av en främling som lekte knackadörrleken).

Jag undrar vart kollektivtrafiken är på väg och om den kommer förändras, eller kanske ska man säga förstöras, mer framöver.