Recension Wii: House of the Dead: Overkill
Wii har visat sig vara en bra plattform för ljuspistolspel, man behöver inte köpa några speciella kontroller utan kan panga loss med Wii-moten. Känslan är dock inte helt den samma som med en ljuspistol av klassiskt snitt, att hela tiden ha siktet synligt på skärmen ger mer en känsla av att peka och klicka på allt som rör sig istället för att skjuta med en pickadoll. Den hårde kan dock stänga av det synliga siktet och sikta "i blindo". Men när ett tjugotal zombies attack...Wii har visat sig vara en bra plattform för ljuspistolspel, man behöver inte köpa några speciella kontroller utan kan panga loss med Wii-moten. Känslan är dock inte helt den samma som med en ljuspistol av klassiskt snitt, att hela tiden ha siktet synligt på skärmen ger mer en känsla av att peka och klicka på allt som rör sig istället för att skjuta med en pickadoll. Den hårde kan dock stänga av det synliga siktet och sikta "i blindo". Men när ett tjugotal zombies attackerar nästan samtidigt känns det tryggt med en synlig markör för att rensa upp och man vänjer sig väldigt fort med den tryggheten.
Det är enklare att skjuta zombies i huvudet om man släpper dem in på kroppen. Men det är också farligare.
Overkill utspelar sig före de tidigare delarna i serien och vi får följa Agent G och Detective Isaac Washington på ett minst sagt helt sjukt uppdrag. Det är knappt värt att ens återberätta handlingen, eftersom det nästan inte existerar någon, men det är gjort med en så stor glimt i ögat att man inte kan göra annat än att bara flina åt alltihopa. Historien i korthet är i stil med följande. Papa Caesar är ond och måste elimineras. Papa har kontroll över massa zombies, monster och liknande otyg. Allt skall skjutas tills det bara är slamsor kvar.
Presentationen är helt suveränt genomförd. Allt har ramats in med en sjuttiotalsaktig b-filmskänsla, med usla skådespelarinsatser och skönt funkig musik. Washington är klichéernas man och hans repliker består till minst 65 procent av ”motherfucker”, dialogerna är fyllda av töntig humor och spelets åtta kapitel har skönt coola namn i stil med ”Papa’s Palace of Pain”.
Spelmässigt är det som vilket ljuspistolspel som helst. Man åker längs en förbestämd rutt och skjuter allt som rör sig. Genom att skjuta bra, helst uteslutande headshots, bygger man upp en kombomätare som kulminerar i ett ”Goregasm”-läge där poängen rullar in i massor. Men det kräver träning och ett par genomspelningar för att få in de rätta takterna och de riktigt höga poängen. Att bara spela genom storyläget tar ett par tre timmar på sin höjd, och bryr man sig inte om poäng är det bara att panga på och dö så många gånger man vill. Men skall man få höga poäng gäller det att hålla sig vid liv, eftersom varje continue kostar hälften av de ihopspelade poängen.
Bossarna är fruktansvärt groteska.
Mellansekvenserna ser ibland riktigt taffliga ut, med fula karaktärsmodeller och stela animationer, men utseendet i själva spelläget är inte alls lika illa. Det ser till och med riktigt bra ut. Dock kan det sega till när mycket händer samtidigt, men oftast är man så pass fokuserad på nästa fiende i ledet att man inte hinner hänga upp sig på det. House of the Dead: Overkill ger en härlig kick med sitt enkla men engagerande upplägg som bjuder på bra med nöje, både spelmässigt och till inramningen sett.
+ PLUS
Inramningen är suverän. Poäng- och kombosystemet.
- MINUS
Bitvis hackar och hostar bilduppdateringen.
Betyg: 7 av 10
B-filmsinramad zombieslakt som ger mycket nöje.
Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.
