Festa med Mando Diao

Tänk dig att du är på fest i en källarlokal minst tre våningar under marken. Det är mörkt i rummet så när som på några kala, röda glödlampor som sprider ett dimmigt ljus i den rökiga luften. Dansgolvet är trångt, svettigt och ständigt i rörelse. Ingen bryr sig om igår eller i morgon, man andas nu och det är allt som spelar roll. Du har slutat tänka och glömt vad du heter, det enda som existerar är viljan att dansa. Behovet av att dansa. I samma stund som du köper (eller laddar ner för all del) ”Give me fire” med Mando Diao är du bjuden till den här festen.

Det må vara hänt att jag är head over heels för Mando sedan tidigare, men jag har svårt att tänka mig att någon kan sitta still till den här skivan. Hetsiga, discoinfluerade (!) trummor och basgångar avlöser varandra, och förvånansvärt många låtar har stor hitpotential. Om jag inte redan nu hade varit fast besluten om att se Mando när de kommer till Stockholm i april skulle den här plattan varit spiken i kistan, då låtarna riktigt skriker efter att få spelas live.

Liksom tidigare skivor har de utvecklat och omprövat sitt sound sedan föregående album, genom åren har vi hört Mando Diao spela både sextiotalspop, garagerock och folkmusik. Inför ”Give me fire” har Borlängebandet tagit hjälp av hiphop-producenterna The Salazar Brothers (Masse och Salla Salazar) och resultatet blir Mando Diao som vi känner dem, men med en touch av soul och synt. Mest nydanande är utan tvekan ”High heels”, som dessutom är ett av skivans absolut starkaste spår. En låt som är skållande het och ”så bra att det nästan blir jobbigt att lyssna på” som en vän uttryckte det.

Här och där under skivans speltid bjuds man som lyssnare på små oväntade treats. Bland annat i form av den instrumentala ”A decent life”, en cover på ”Gallret” av Ulf Dageby från dokumentären ”Ett anständigt liv”. Mando Diaos version glider snyggt in titelspåret ”Give me Fire”. Och cirka 10 minuter efter att sista låten ”The Shining” klingat ut serveras ett latinskt lyckopiller.



Om vi då återgår till liknelsen av ”Give me fire” som en röjig källarfest och ska kategorisera in låtarna efter festdeltagare, så är ”Maybe just sad” och ”Give me fire” de där människorna du känner igen sedan innan, och de är lika trevliga nu som på tidigare fester. ”High heels” är paret som går hand i hand in på toaletten och ”Blue Lining white trench coat” är han som fått i sig lite för mycket och står och gormar på bardisken. ”Gloria”, ”Dance with somebody” och ”Come on come on” är festens mood managers. De drar upp de stackare som slitit en hel arbetsvecka ur sofforna, och får dem att hoppa sönder sina skor. När festen är slut och alla ramlar ut för att möta gryningen är det ”Mean Street” som lyckligt skrålar att vår bästa tid är nu, och att efterfesten är hemma hos honom.

För att få vara en del den ohejdbara dansorgie som Mando Diaos ”Give me fire” är, bege dig till närmaste skivaffär och inhandla ett eget exemplar. Låt dig förföras av musikaliteten, Björns Dixgårds fantastiska röst, Gustaf Noréns existens och det faktum att festen bara är en play-knapp bort. Vi ses i källaren.

"High Heels" live i Popcirkus: