Jag var övertygad om att Bloc Party inte skulle vara lika bra live som de är på skiva. Den Londonbaserade indiekvartetten tar influenser från allt mellan elektronisk musik och hiphop, och det borde väl vara omöjligt att få det att låta bra när låtarna är så pass fullsmockade med effekter.
- Det stämmer att vi inspireras mycket av bland annat trance och house, vår gitarrist Russel äger även en egen DJ-utrusning. Jag personligen gillar exempelvis Eric Prydz och Armand van Helden, som faktiskt har remixat en av våra egna låtar.
Innan konserten på Cirkus fick jag komma backstage och träffa trummisen Matt Tong. Han är den av bandmedlemmarna som brukar gå loss allra mest på scenen och det går förmodligen inte en konsert utan att han sliter av sig tröjan i halvtid eller att han tar micken och börjar skrika något. Därför var det en intressant kontrast att träffa honom. Han var försynt, artig och på något vis väldigt … japansk. Han bockade hövligt när jag hälsade på honom – ganska olikt de flesta andra artister jag träffat - och jag tror inte jag skulle få samma bemötande av, säg, Pete Doherty. Liam Gallagher kanske hade en liten liten poäng när han sa att bandet mer liknade ett gäng plugghästar än ett världsberömt britrockband.
"Sätt dig i din favoritpose".
I början av spelningen är publiken lite svårflirtad och jag känner mig stundtals ganska malplacerad när jag står och ylar som en mentalvårdspatient mitt i folksamlingen och inte kan hålla mig från att väsnas när de drar igång en av mina favoritlåtar
Sunday. De spelar dessutom en grym version av halvballaden
Signs där de har gjort en totalrenovering av leadmelodin. Resten av publiken verkar dock inte uppskatta låtens lugna tempo lika mycket som jag gjorde. Åskådarna börjar emellertid mjukna upp när Kele efter några låtar drar ett par The Hives-riff och utbrister
”Vem hade kunnat tro att landet som ligger bakom The Hives kunde vara så tysta?”.
När han dessutom med ett stort leende sjunger de bekanta
Banquet-fraserna:
“A heart of stone, a smoking gun, I can give you life, I can take it away” har han lyckats fånga publiken totalt för resten av kvällen.
Jag frågade Matt Tong om han inte själv blir sugen på att skriva en text till någon låt, det vore ju häftigt att få höra publiken sjunga med i sin egen text. Han hävdade dock att han enbart var med i bandet för att spela trummor, vilket han i och för sig sköter klanderfritt. Jag har knappt hört ett band som är så pass samspelta som Bloc Party.
Och vid det här laget hade jag redan förträngt mina blygsamma förväntningar. Kele var precis den rockstjärna jag från början inte trodde han var och han kan nog jämföra sig med Coldplays Chris Martin när det gäller att showa och snacka med publiken. Snart dyker han upp med en av vakternas röda dunjackor och visar stolt upp pocketboken ”Svensk maffia” som han hittat backstage.
- Jag gillar blandningen av små och stora spelningar. Scener som den här är riktigt charmig, men ibland är det även coolt att stå på en stor arena och känna sig som en riktig kung, säger Matt.
Bandet fortsatte med bland andra
One Month Off, Ares, den ösiga
Helicopter och den fina balladen
Blue Light. Spelningens absoluta höjdpunkt får anses vara den handklappskompatibla
This Modern Love som känns producerad just för att spelas live. Och nu är det allsång. På riktigt.
I slutet blir bandet tillbakaropade två gånger för extranummer och responsen från publiken gör att de spårar ur totalt. Matt Tong klättrar över sitt trumset, Kele stagedivar och springer upp på läktaren, och sångaren studsar till slut omkring så mycket att han får en bula i huvudet.
Borta är allt som har med intellektuella looks och blygsam approach att göra.
Matt Tong listar världens fem bästa skivor:The Beatles - Abbey Road
Supertramp - Breakfast in America
Public Enemy – Fear of a black planet
Beach Boys – Pet Sounds
Musik von Harmonia – Harmonia
Här kan du ladda ner deras mixtape.