Recension PS3: Eternal Sonata

Mottagandet var varmt, försäljningen gick bra första veckan, men sedan dalade intresset hastigt och redan veckan efter hade spelet tappat 34 placeringar på försäljningslistan. Nu har spelet släppts till Playstation 3 med ytterligare ett slut, samt ett par nya musikstycken av Chopin att njuta av, men innehållet är annars oförändrat.

Härliga Berg recenserade Eternal Sonata förrförra året och det var inte utan att jag tvekade när jag lämnade över recensionsexemplaret. För trots att jag sällan älskar japanska rollspel så uppskattar jag dem oerhört och är ofta väldigt förlåtande när det gäller brister. Till exempel höll jag inte alls med Sofia i sitt omdöme gällande Lost Odyssey, ett spel jag såg charmen i och uppskattade minst lika mycket som Final Fantasy X.

Det var nog också därför jag direkt började kära ner mig i Eternal Sonata. Ni som läst mitt blogginlägg vet dock att det inte kändes särskilt stabilt till en början, med knepiga dialoger och allmänt märkligt manus. Det lustiga var att ju mer jag gjorde framsteg genom spelet ju mer började jag gilla det, men redan efter att ha besökt Fort Fermata, efter fem timmars spelande, började jag tappa suget lite. Framför allt är det den kvasiintellektuella framtoningen som stöter bort mig. Det känns som Namco Bandai använt Chopin mer som en ursäkt än som en förebild för spelet. Den polske kompositörens liv var ingen sockersöt saga om hur han räddade en värld från missbruk och även om man förstår jämförelserna i varje kapitel så är de för långsökta för att man ska känna att det är vettigt. Trots detta uppskattar jag historiken som ges om honom och kan tycka att det är en av spelets stora behållningar. Eftersom jag inte spelat den första versionen kan jag inte bedöma om förlängningen av handlingen spelar stor roll för att klara upp slutet, men enligt andra gör den det.



Jag har uppslukats av Eternal Sonata, främst för att det är så underbart vackert med miljöer som hämtade ur ett japanskt rollspel (duh!). Men även stridssystemet med sin blandning av realtidsstrider och omgångsbaserade dito gör att man känner sig medverkande. Man är hela tiden på tårna och man slipper framför allt de irriterande slumpmässiga striderna, även om det bara är en del av sanningen. Den största nackdelen med spelet omintetgör tyvärr många av dess storheter och boven i dramat är (som alltid) mellansekvenserna. Av de cirka trettio timmar det tar att klara Eternal Sonata är säkert en tredjedel mellansekvenser. Eller kanske inte, men det känns så.

Nog för att långa mellansekvenser är en del av japanska rollspel, men det blir lite för mycket när de är så otroligt fördummande och dryga som dem i Eternal Sonata. Spelet är lite för sockersött för sitt eget bästa och efter halva spelet känner jag mig ganska mätt på det söta. Istället drömmer jag mig bort till Lost Odyssey som förvisso var mer standardmässigt, men åtminstone kändes det inte så pass tillgjort som Eternal Sonata. Det blir alltså både ris och ros i denna recension, kanske med lite övervikt för det negativa eftersom jag känslomässigt rört mig som en sinuskurva under spelets gång, vilket gjort mig lite frustrerad. Många styrkor och många svagheter. Men trots allt är det ett riktigt bra spel. Trots allt.

+ PLUS
Miljöerna, stridssystemet.

- MINUS
För mycket socker.

Betyg: 7 av 10
Inget för dem som spelat till 360, eller för diabetiker.

Texten är skriven av Lars Jensen och kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.