Användartext: Högskolans klackspark
Det var en stekhet sommardag och jag satt och solade vid en stuga i södra Sverige, när en tanke plötsligt slår mig; "Jag ska bli lärare! För låg - och mellanstadiet! Det ska jag göra! Efter mycket planering och omtanke anmäler jag mig till dessa kurser och inser snabbt att jag blivit antagen. Underbart!
Tanken bakom detta är att jag vill förändra människor. Jag vill hjälpa barn med deras utbildning när de fortfarande har rätt ålder inne och verkligen vill studera. I denna ålder tar de in och lär sig som mest och som bäst, och det är det jag vill vara med och påverka.
Första dagen på Högskolan var en varm morgon i augusti. Nervös och skakig som en mixermaskin stod jag utanför portarna och insåg att hela min framtid var utstakad framför mig. Hjälp! Människor i alla åldrar och från alla ursprung sprang runt med kartor och kompass för att hitta till rätt ställe och det var kaotiskt. Jag tog ett djupt andetag och gick som i slowmotion genom entrén.
Det är som att blunda och se tillbaka ... Detta är nu ett år sedan. Termin två är slut och framtiden står fortfarande utstakad framför mig. Den är dock aningen förändrad. Jag har sett hur livet kan vara för en ensam student på högskolan. Jag har klättrat upp och ner för berg av plugg och fördomar och jobbiga situationer, där man har fått handskas med kompletteringar, osv.
En lärdom jag fått är att man aldrig någonsin ska ge upp. Om man har bestämt sig för någonting man brinner för, ska man inte ge upp. Stå på benen, visa framfötterna, våga!
Jag hade en svacka där jag satt med kompletteringar och kände mig värdelös. Hur skulle jag klara alla år på denna utbildning om jag bara gör bort mig på tentor och andra arbeten? Jag måste vara misslyckad! Det var i alla fall vad jag tänkte.
En äldre student sa ett par visa ord till mig denna tid. Han berättade att han under sitt första år också blev underkänd på olika tentor och att han grävde ner sig. Men man klättrar upp igen. Man får bara inte ge upp! Han tände åter min lampa.
Mitt mål här i livet är att ge barn och ungdomar en 'klackspark' fram i livet, och det ska jag fullfölja. Inte kan jag då sitta i mörker för ett par felsteg? Upp och hoppa!
Min tanke bakom denna text är nog en klackspark i sig den också.
Ge inte upp. Följ era mål! Det gör jag.
