Sanningen om barnuppfostran

Följande händelse utspelade sig på en uppfart utanför ett hus i det intilliggande villaområdet:

Två pojkar, båda uppskattningsvis 4-5 år gamla, spelar någon form utav bandy på en uppfart. En man kliver i samma ögonblick ur en bil och närmar sig pojkarna. Troligtvis är mannen en bekant till pojkarna, kanske en granne. Men han är definitivt inte närmre besläktad med barnen än så. Att döma av samtalet mellan mannen och pojkarna finns det i alla fall inget som tyder på att mannen känner pojkarna särskilt väl, utan de har troligtvis bara stött på varandra då och då.

I samma stund som han närmar sig barnen utrbrister han "Hej killar! Visa mig ett hårt skott". En av pojkarna svarar: "Ja, men då skjuter jag utanför - ut på gatan". Mannen svarar tillmötesgående att då är han där och tar bollen. Situationen leder slutligen till att pojken drämmer iväg ett skott, men missar. Innan den bevakande mannen hunnit säga något har pojken gjort ett nytt försök. Trots att skottet på ren svenska är minst sagt värdelöst så ser han ändå belåten ut. Detta gör dock inte mannen, och utbrister: "Det där var väl ingenting".

Nu kommer vi till poängen. Jag vet inte om det är en instinktiv reaktion att tanken ens slår mig. Men en kvinna skulle inte under några omständigheter utbrista att ett barn är värdelöst. Särskilt inte när man försöker ha en konversation på en stimulerande nivå med barnet. Samtidigt som jag motsätter mig mannens degraderade uttalande, så ifrågasätter jag också det moderliga och det sensibla, då en kvinna förmodligen hade sagt: "Gud, vad duktig du är", eller något i den stilen. För helt osannolikt är det inte att hon, trots att hon egentligen tycker något helt annat, ändå lyfter barnet till höjden och berömmer det.

Då är frågan, hur ska man uppfostra barnet? Ska man som mannen, mana barnet och ärligt men med kärlek tillkännage att barnets förra insats var synnerligen defekt, eller ska man som en kvinna troligtvis hade gjort ära barnets insats trots att den var värdelös och därmed riskera att barnet slutar som en självupptagen loser, utan något som helst omdöme? Vad är egentligen rimligt; att illumineras om sina svagheter, eller att ständigt beskärmas för att sanningen mångt om mycket är hård och obekväm?

Jag vet fortfarande inte hur jag själv hade resonerat. För samtidigt som jag sympatiserar med den hårde mannen, hittar jag redan kvaliteter hos mig själv som hade beskyddat barnet. Nu är kanske inte två stycken fyraåringars insatser på en uppfart, en helt vanligt fredagseftermiddag något jättecentralt. Men i andra sammanhang, hur är rimligt att agera? Är det okej att förolämpa för att stärka en annan människa, eller är det bättre att värna om någon, men att då istället riskera att skada? Jag vet fortfarande inte, men jag antar att det är sådant som växer med en stor mage, och det kommer jag vänta med ett bra tag till!