Jag är en kille på 19år som inte vet vad livet går ut på!! man skall ju ändå dö.. varför då leva? många säger att de bryr sig om en, men varför visar dom inte det då.. jag har haft självmords tankar sen min farsa dog för två år sen.. jag har funderat att gå till en kurator men, jag vill klara av saker o ting själv!!! jag e en liten annorlunda person så..jaja.. har någon något förslag vad man kan göra?

---

SVAR

Det finns ju tyvärr inget entydigt svar på vad livet går ut på. Visst är det sant som du säger att alla ska dö, varför man kan undra över vad det egentligen är för mening med att leva. Men sedan kan man ju faktiskt vända på det också. För om man nu ändå ska dö, och förmodligen vara död för all evighet (om man nu inte tror på att man återföds), varför då ha så bråttom att dö så man tar livet av sig själv? Varför inte utnyttja den tid man ändå har i livet och försöka utforska om det finns någon mening, och om man kan hitta något som gör att livet känns meningfullt och härligt att leva? Varför avsluta något som man vet så lite om, innan man givit det chansen, för att vara död, vilket man var innan man föddes och kommer vara efter det här livet? Döden hinner man ju med, så varför inte ge livet en chans när man nu ändå lever?

Min erfarenhet när det gäller känslan att livet är meningsfullt är att det varierar från människa till människa. Vissa kan få söka länge innan dom hittar sin mening, emedan andra finner sin mening i livet snabbare. Sedan finns det också dom som mer eller mindre givit upp och slutat söka någon mening. Oftast är det då en kombination av omständigheter i livet som blivit för svåra att hantera, och personliga egenskaper, som gjort att personen slutat söka och slutat tro på att det finns någon mening för just henne/honom.
En sådan omständighet i livet kan tex vara att någon nära en dör, vilket har hänt dig. Vid sådana tillfällen är det lätt att man börjar tvivla på livet och att det finns någon mening med det hela, då sorgen är så tung att bära så framtiden ter sig mörk och meningslös. I sådana lägen är det viktigt att ha någon att prata med, så man kan få reda ut alla tankar och känslor som ett dödsfall ger upphov till. Annars är det risk för att man fastnar i sina egna tankar och att man aldrig ger sig själv chansen att kunna bearbeta det som hänt. För livet blir sig inte likt efter en sådan här händelse och då måste man själv få en chans att anpassa sig och hitta en ny väg, vilket kan vara svårt att göra på egen hand och utan att prata med andra om det. Här kommer dock våra personliga egenskaper in. Dvs hur benägna är vi att prata med andra om hur vi känner oss och tänker? Hur lätt har vi för att söka hjälp hos anhöriga, vänner eller andra utomstående ( tex en kurator) som skulle kunna hjälpa oss att komma vidare. För vissa är det lätt att prata med andra om sådant här, medan det är jättesvårt för en del. Men i dom här situationerna har man en chans att styra sitt liv i en viss riktning, genom att man gör ett val. Valet handlar om ifall man skall sträcka ut en hand och berätta hur man har det, och våga lita på att det finns någon där som bryr sig, eller om man skall fortsätta att klara sig själv och kanske förvägra sig själv chansen att både komma vidare, och finna en djupare mening i livet.
Jag har träffat många människor som upplevt att någon nära dom dött, och som stått inför det här valet. Några har valt att tolka det som att den närståendes död, är ett bevis på att livet är meningslöst därför valt att inte ens försöka längre för egen del. Men dom flesta har valt att ta hjälp för att bearbeta sorgen och sedan tolka den närståendes död som ett bevis på att livet är en kort gåva som det gäller att förvalta och ta del av så mycket som möjligt innan det hela tar slut. Och jag hoppas att du skall ha styrkan att göra samma val i det avseendet.