DVD-recension: De Ofrivilliga

Ruben Östlunds De Ofrivilliga har beskrivits som en Roy Andersson-light, och därför var jag väl inte direkt beredd på en särskilt omvälvande filmafton. Det finns mycket riktigt många likheter; det naturalistiska skådespeleriet, det eftertänksamma tempot och känslan av att smygtitta på vanligt folk, men Östlund lyckas faktiskt med precis det Andersson inte gör.

Under filmens lopp får man följa fem skilda historier med grupptryck som gemensam nämnare. Tänk Short Cuts eller Magnolia, eller kanske ännu hellre den relativt okända men väldigt underskattade Happiness. Ett grabbgäng går lite för långt i sina fyllelekar, en kvinna river ner en gardinstång i en buss men vågar inte erkänna det, en lärarinna går emot strömmen i lärarrummet, och en man får en raket i huvudet men vill inte förstöra stämningen på festen genom att åka till sjukhuset.

Man känner igen sig – på ett eller annat sätt - i precis alla scener och situationer. Först flabbar man, sedan skäms man och sedan blir man fundersam. Och så går det i en cirkel genom hela filmen.

Den femte och enligt mig, skådespelarmässigt sett, mest imponerande historien är den om två fjortisar vars favoritsyssla är att tugga tuggummi, bli redlöst tankade, och ta bilder på sig själva i webcamen.

I scenen här nedan befinner de sig på spårvagnen på väg till en fest, och alla har väl befunnit sig i samma situation som ”Kenneth” där man bara vill sjunka genom golvet eller – allra helst - slå sönder rutan och hoppa ut. Igenkänningsfaktorn är så hög att jag inte vet om jag ska garva eller skämmas och scenen skulle lika gärna kunna vara filmad med övervakningskamera. Regin är, som under hela filmen i övrigt, helt perfekt och det är helt otroligt hur amatörskådespelare kan agera så här pass naturtroget.

Vill du ha ett avbrott från de vanliga actionrykarna och något med lite mer substans är De Ofrivilliga enligt mig ett klockrent dvd-val. En Roy Andersson för den otåliga generationen.