Filmen tar sin början 1959. En ny skola invigs i Lexington, Massaschusetts. Som ett inslag i cermonin har eleverna ritat bilder av hur de tror framtiden ska se ut. Alla barnen ritar rymdskepp och flygande bilar utom Lucinda Embry, hennes teckning är istället ett papper fyllt med kryptiska siffror. Alltsammans begravs sen i en så kallad tidskapsel på skolgården. 50 år senare öppnas kapseln och Lucindas bidrag hamnar i händerna på John Koestler (Nicolas Cage).
För regin står Alex Proyas som gett oss The Crow (1994) och I, Robot (2004). I rollerna ser vi bland annat Chandler Canterbury som Caleb och Rose Byrne som Lucindas dotter Diana.
John jobbar som astrofysiker och lärare på MIT. När han inte gör det smygsuper han i källaren för att dämpa sorgen efter sin frus död. En kväll efter att han nattat sin son Caleb tar han av ren tristress en närmare titt på Lucindas syn på framtiden. Det visar sig då att siffrorna inte är slumpmässigt utplacerade utan betecknar exakta datum, koordinater och dödsantal för de största katastroferna i världen de senaste 50 åren. Tre av katastroferna har ännu inte inträffat och John är fast besluten att göra allt som står i hans makt för att stoppa dem.
I jakten på svar hittar John Lucindas dotter, den ensamstående mamman Diana och hennes dotter Abby. De sista siffrorna på pappret innehåller nämligen ingen indikation på hur många som kommer dö i den katastrofen utan enbart bokstavskombinationen ”E.E”. Tillsammans luskar de fram att det står för ”Everyone else”. Världen går mot sin undergång och det finns inget att göra åt saken, eller? Vad gör man egentligen när siffrorna på ett papper tar slut? Får man panik eller tar man fram ett nytt papper och skriver vidare? Kan svaret finnas bland de viskande rösterna Caleb och Abby hör i sina små huvuden?
Actionscenerna är fantastiskt välgjorda och 70 minuter in i filmen sitter jag som klistrad och älskar allt jag ser. Sen faller det. Pang, bom och evigt mörker. Filmen är bortom all räddning. Det känns som för många kockar försökt samsas om soppan. Receptet lyder; blanda hårdkokt action med aliens och scientologi. Tillsätt en spågumma á la ”The ring” och en slaffsig kärlekshistoria, servera med en skådis som alltid står onormalt bredbent och en enorm budget. Smaklig måltid! Tyvärr smakar det inte alls bra. Sista halvtimmen sitter jag och planerar bättre alternativa slut på filmen samtidigt som jag räknar hur många popcorn jag kan få in i munnen på en och samma gång, och känner mig ändå extremt uttråkad.
När eftertexterna äntligen rullar upp på duken sitter biopubliken knäpptyst. Jag ser hur folk börjar titta frågande på varandra när ljuset sakta tänds i salongen. ”Där försvann två timmar av mitt liv som jag aldrig får tillbaka” är den enda tanken som far genom huvudet när jag tänker tillbaka på Knowing. Sällan har jag skådat en film som gått ut så starkt och sedan körts totalt i botten.