Biorecension: Star Trek

I den inledande sekvensen får man ta del av hur George Kirk offrar sig i kampen mot ondskan samtidigt som hans hustru föder en son, James Tiberius Kirk. Han får en strulig uppväxt i Iowa, en stad där han inte kan smälta in. En känsla som även Spock har, med en far som är från Vulcan och en mor från Jorden känner han sig inte hemma i någon av världarna.

Det är en berättelse om hur Kirk och hans framtida vän Spock växer upp och tar värvning i Stjärnflottan. De möts och ogillar varandra, men ändå hamnar de på samma skepp, Enterprise som gör sin jungfruresa. Besättningen får ett nödrop från planeten Vulcan och när Enterprise anländer möter de kapten Nero, romulanen som är tillbaka för att hämnas genom att förgöra alla planeter.

Regissören JJ Abrams (även känd som en av skaparna av Lost) har gett ett nytt liv åt Gene Roddenberrys skapelse. Chris Pine och Zachary Quinto som spelar James T Kirk och Spock visar en felfri förmåga på sitt skådespeleri och smälter in i rollerna.



Som Spocks pappa säger i filmen, ”Lägg logiken åt sidan”, ska man även som tittare göra det. Intriger blir förvirrande, och tidsresor med oväntade vändningar gör att det känns som ett hopkok av de mest flippade avsnitten av Lost. Trots detta är filmen fullkomligt underbar. Filmen bjuder på skratt åt James T Kirks klyschiga raggrepliker, Pavel Chekovs accent, och Scottys briljanta repliker, men den bjuder även på snygg science fiction-action. Star Trek har så mycket spänning, charm och warp speed att man tappar andan.

Jag uppmanar er alla att gå och se Star Trek. Trots att ni kanske aldrig har sett serien, eller hatar den, så kan jag lova er att ni kommer att älska filmen. Star Trek är här för att stanna!