Att dricka eller inte dricka?

Jag har en kollega som valt det senare alternativet. Hon dricker alltså inte, och enligt henne själv har hon aldrig så mycket som ens smakat på alkoholhaltiga drycker och tänker inte göra det heller.

Jag var 13 år när jag smakade på alkohol första gången. Det var en äcklig sörja som min bästa vän blandat ihop i en gammal colaflaska. I den stunden, när den första kväljningen for genom min kropp bestämde jag mig för att aldrig dricka igen. Efter den händelsen höll jag mig ifrån alkohol i fem år. Jag tröttnade fort på att se mina vänner svepa i sig häxblandningar, spy ner sig och skämma ut sig. Det spelade ingen roll hur härligt de påstod att det var, sprit var inget som lockade för min del. Jag höll emot grupptrycket och hävdade bestämt att alkohol var för människor som inte visste hur man roade sig på riktigt, au naturelle.

Jag minns väl den Tallinnkryssning som blev startskottet för min första, hårdaste och mest intensiva party-period. En kompis presenterade mig för Lennart, en drink bestående av Xanté (päronkonjak) och Sprite och det smakade gott, riktigt gott. Drinken var inte alls lik den sörja jag kräkts upp på en Konsumparkering fem år tidigare. Jag vet inte vad det var som slutligen fick mig att ge efter, jag hade ju lovat mig själv att inte dricka förrän jag lagligt kunde köpa min egen sprit. Hade jag fått slut på ursäkter för att säga nej till spriten? Gång på gång hade jag förklarat för mina vänner hur larvigt jag tyckte det var att dricka när man inte ens var mogen nog att inhandla alkoholen själv. Trots det smuttade i mig stora mängder av min nyfunna vän Lennart den kvällen - fyra månader innan min artonde födelsedag.

Numera anser jag mig ha en relativt sund relation till alkohol. De dagar då jag kunde hinka i mig en flaska Tequila på egen hand utan att lägga en pizza på hallmattan är över. Det är en tid som jag varken saknar eller är stolt över. Ett glas vin till maten kan vara gott, en cider i kvällssolen kan kännas fräscht. Att ligga och hulka i ett dike på valborg känns desto mindre hippt.

”Nej tack, jag dricker inte”, sa min kollega lättsamt när hon erbjöds ett glas vin till förrätten på firmafesten i fredags. Hennes tonfall var varken dömande eller ursäktande. Ungefär som hon hade sagt ”Nej tack, du kan slänga kvittot”, till kassörskan på ICA. Inga konstigheter alls egentligen, men orden flyger ur mig ändå; varför inte? Jag replikerade så snabbt att det inte känns som en fråga, mer som en ordspya som jag inte kunde kontrollera. Inombords svor jag högt åt min dåliga självkontroll. Hon tittade på mig med en smått kränkt blick, vilket hon gjorde helt rätt i. Jag tog genast tillbaka mina ord och vi hamnade i en lång men intressant diskussion kring det ämne jag just nu skriver om. Sen när blev det mer socialt accepterat att dricka alkohol än att inte göra det? Det har ju till och med gått så pass långt att man tycker människor som inte dricker är lite konstiga.

Varför måste man ha en anledning till att man valt bort spriten? Är det bara gravida, troende och nyktra alkoholister som legitimt kan tacka nej till ett glas rödtjut numera? Måste man ha ett argument redo i rockärmen för att kunna välja bort en substans som faktiskt är en drog, ett slags narkotika, utan att bli ifrågasatt? Det verkar onekligen så. Jag undrar då; går vi samma öde till mötes när det gäller rökning? Kommer folk att stirra på mig och undra varför jag tackar nej till en cigg utanför krogen om några år? "För att det är ohälsosamt, dyrt och beroendeframkallande! Tack, men nej tack", kommer jag att svara irriterat. Jag tror jag håller mig till alkoholen. Det är ju varken dyrt eller ohälsosamt, eller … vänta nu?