Men någonstans kanske det var uträknat - två helt olika band med två helt olika livsstilar. Mötley Crüe är en bunt depraverade rockers som under hela livet omgivit sig av tunga droger och Playboy-brudar. Keane är officiellt en bunt välkammade grabbar som aldrig ställt till med några skandaler och sångaren utstrålar svärmorsdröm utan någon egen personlighet. Och det är förmodligen detta som gör att bandet aldrig kommer nå upp till samma nivå eller kändisskap som exempelvis Oasis eller Babyshambels. De blir för ljumma, för trevliga, för svenska. Och det gillar ju inte svenskar. Den här kvällen försöker sångaren Tom Chaplin charma publiken genom att ta på sig blågula kläder. Försök föreställ dig Noel Gallagher eller Pete Doherty göra något liknande.
De här grabbarna har dock andra kvaliteter än rockstjärneattityd. De sitter på en hel drös grymt sköna låtar som mer än väl räcker för att hålla en hög nivå en hel konsert, och med en frenetisk inlevelse och en röst från himlen drog Tom av nästan samtliga höjdpunkter från karriären. Denna spelning var bra mycket bättre än
den de gjorde i Stockholm i höstas, främst för att de denna gång inte hade med så många låtar från deras senaste skiva som enligt mig är deras överlägset svagaste. Det är synd att man ska behöva dra en soffa genom hotellfönstret eller skjuta heroin direkt i ögat för att få uppmärksamhet, men ja, det kanske är just något sådant som krävs.
