Arvikafestivalen 2009

Oja, ännu ett år sitter jag, Johan Sjölin, på en buss mot Arvikafestivalen. Aldrig i hela mitt liv har jag varit så TAGGAD på att få mitt tält antingen fuktskadat eller söndermålat. Det finns få känslor som är så underbara som känslan av att vara på väg mot festival.

Campingen
Jag ställer mig upp i mitt lilla hörn av det gigantiska fältet och stirrar omkring mig. Jag kan inte se något annat än tält, träd och människor. Allt jag hör är musik, skrik och ljud av dörrar på bajamajor som slår igen. Som på alla festivalcampingar jag känner till så är det uppbyggt som så att det finns några störra gångar där man inte får tälta, i övrigt är det upp till var och en var man ställer sitt tält. Har man polare som är där någon dag innan en själv och man vill campa med dessa får man be till gudarna att inte en elak svartklädd gothare har satt upp sitt tält där dina kompisar så snällt hållt en plats åt dig, för annars har du blivit av med den. Partytält är lika förbjudna här som på någon annan festivalcamping, men ingen bryr sig. Varken funktionärer eller besökare, och jag måste säga att jag förstår varför, då regeln är tämligen muppig. Det skapar en allmänt skitmysig liten plats att hänga på, och det är väldigt lätt att ta sikte på något stort och vitt när man skall hitta hem igen.



Något som är jobbigt med Arvikafestivalens camping jämfört med vissa andra jag varit på är att det är oerhört långt att ta sig från campingen till festivalområdet. Detta drar gärna ner lite på lusten att ta sig dit i onödan, vilket i sig medför att man drar och kollar på mindre "random" band än annars. På både gott och ont kanske, för det medför ju självfallet att man har mer lust att festa. Som fan.

Sammanfattningsvis så är campingen självklart alldeles utomordentligt hemtrevlig och gemytlig. Det ligger bajs lite överallt, mat är kastad på marken och får ligga i flera dagar och mögla och lukta gott, folk har spytt kors och tvärs, öl är uthälld, sprit är uthälld, allt är uthällt och det ligger alltsammans i en enda stor mysig hög på marken och jäser. Mitt i denna samling av dofter och avskräde sitter festivalens elit och klunkar i sig dagens fjärde öl till det mysiga öronbedövande bruset av skrikande tysk synth utan urskiljningsbar melodi från en både fuktskadad och söndersparkad högtalare i campet intill, där folk med neondreads och sjuksköterske-emos dansar i symbios.

Detektivbyrån - Deras inte mindre underbara Dragspel/keyboardspelare går inte av för hackor han heller <3

Trots bristen på närhet till festivalområdet får Arvikas camping ändå 4/5, på grund av stämningen, för den som tror att en festivalcamping får minuspoäng för stank, skräp och oreda, den har inte riktigt uppfattat vad det innebär att campa på festival. Sök er till hotell istället.

Musiken
För er som missat det så är det faktiskt musik på festivaler också. Nog för att jag känner till flertalet individer som helt och hållet ignorerar festivalområdet på vissa festivaler och enbart håller sig till campingen, men jag tycker att det känns som att man slängt lite pengar i sjön om man inte går och ser i alla fall en drös uppträdanden. Jag tänkte först och främst hålla mig till att nämna de stora dragplåstrena som i år anländer till de värmländska skogarna.

Det första och största är självfallet Depeche Mode. Dessa underbara gubbar som hängt med i popvärlden sedan 1980 (trots en medlems ersättning under tidig karriär och ett avhopp lite senare) och de har levererat underbar musik sedan dess. De lade grunden för elektronisk musik som vi känner den och de har inte tappat gnistan än idag. Det som är lite halvt om halvt tråkigt är att när de går upp på scen märks det att de är erfarna. Väldigt erfarna. Såpass erfarna att det på något vis känns som att de glidit lite ner i slentrian angående uppträdandet. Det är inte så mycket mer än "Thank you" som glider ur deras munnar när de står där på scen och häver ur sig en serie av vad publiken i regel säkert tyckte var "för lite hits", trots att det i princip enbart bestod av just hits.

Det går självklart inte att förneka att Depeche Mode säkert är en av Arvikafestivalens största bokningar någonsin, om inte den största.



Andra stora namn, såsom Nine Inch Nails, Korn och Röyksopp gjorde också ytterst eminenta framträdanden. Röyksopp märkbart som Apollotältets (den näst största scenen) mest fullsatta spelning. Galet mysigt att både Dreijer och Robyn hittade dit för att göra sina röstspår live. Welle:Erdball, Detektivbyrån, Thåström, The Sounds, The Mars Volta, Mando Diao, Bob Hund, Mustasch, Anna Ternheim, Fever Ray, Eagles of Death Metal, DAF, Tiger Lou, I Are Droid, Casiokids, Alice In Videoland och Florence Valentin är en stor hög med slumpmässiga namn ni kan få sätta tänderna i ett tag om ni är sugna, för jag kan inte göra annat än att informera om att året Arvikafestival var en salig blandning av såväl pumpande, tysk synth som finsång och glad-pop. Här fanns både fin, melodisk rock och skränig, skrikig och growlig dödsmetall.



Arvikafestivalen har ännu ett år lyckats fånga en galet bred publik med mycket mer än bara det som spelats på radio det senaste halvåret. De har lyckats dra in stora namn som många känner till för att därmed skapa en stor gemenskap. Det får de stora pluspoäng för. Skall något över huvudtaget kritiseras hos Arvikafestivalens musikutbud så ... nej ... jag vet inte. Jag kommer inte på något direkt, för där fanns faktiskt allting man kan önska sig. Musiken får helt enkelt 5/5.



Helhet
I sin helhet är Arvikafestivalen en alldeles underbar festival. Musiken är underbar, campingen är precis så full av misär, olycka och könssjukdomar (folk lär sig aldrig att skydda sig, pappskallar) som den ska vara och människorna på campingen är lika underbara dem. Däremot så får man lite vibbar av dålig struktur och halvtaskigt utförande från vissa funktionärers sida. Det kändes som att vissa scener var underbemannade i vissa lägen och många av mina vänner berättade att de blivit otrevligt bemötta av informationsfolket som gått omkring inne på festivalområdet. Det kan självfallet mycket väl vara oturliga sammanträffanden att mina vänner hade sådana historier att berätta, men något oroväckande är det ändå. Jag kan inte påstå att jag själv fått min upplevelse det minsta påverkad av detta dock, så jag måste ändå ge Arvikafestivalen en stark 4:a. Femman uppnås inte riktigt på grund av campingens avstånd till festivalen och på grund av att den är uppdelad i två delar.

Vill dessutom tacka UM för chansen att få utnyttja presspass och fotopass till fullo, tråkigt från Arvikas sida att inte ge UM tillgång till Vintergatan (den största scenen), men jag lyckades allt få några hyfsade bilder från andra scener ändå.