Empathy and the City
Jag var skeptisk, om inte motvillig. Filmen kändes som en tabubelagd zon för alla män, ett område som bara kunde besökas om man hade ett par äggstockar. Men Hon lyckades övertala mig, inte med en förförisk blick eller en kindpuss (fast med ett sådant komplement hade jag kunnat delta frivilligt i ett High School Musical-marathon). Skälet till varför jag valde att sätta mig ned och se in i den förbjudna zonen var min odödliga nyfikenhet som skrek efter denna scen hon hade talat om. Vad var denna blomsterbukett-scen? Vad fanns i denna sekvens som fick Henne att gråta?
Sagt och gjort. Beväpnad med hörlurar från helvetet sjönk jag ner i min stol och kände de välbekanta rysningarna, som jag alltid får när jag ska utsättas för någonting obehagligt, krypa under mitt skinn. Dålig film, dålig stol och dåligt ljud, det fick kvitta. Jag var bara tvungen att se scenen, sen fick det räcka.
En gata i New York. En Mercedes S500 och en limousin av okänt märke, förmodligen Lincoln. Mannen och Kvinnan i mitten. Blombuketten som hastigt försvinner i en explosion av vackra vita blad. Fin.
Fick jag precis en klump i magen? Yeah, kinda.
Filmen fortsätter, men Carries liv verkar ha stannat upp. Hon äter inte, pratar inte. De söndergråtna ögonen döljer hon bakom ett par solglasögon som får henne att se ut som en övervuxen insekt. Och när hon väljer att krypa ut ur sitt skal av sorg blir hon snabbt påmind av vad hon har förlorat, vilket resulterar i en snabb reträtt till skalet, som om Ödet plötsligt blev oerhört sugen på att vara överdrivet sadistisk för en gångs skull. Att någon kan vara så ledsen, men samtidigt så arg. En naiv kille som yours truly trodde att det var en fysisk omöjlighet.
Filmen är slut och jag reser mig upp för att ge min personliga opinion till Henne. Jag förklarade att jag tyckte att filmen, enligt min mening, var dålig. Inte usel eller ett substitut för kräkmedel, utan dålig. Alla hjärndöda modescener med överprisade bröllopsklänningar och vältränade hunks med konstiga namn fick nästan min hypofys att börja producera östrogen. Men! Det fanns någonting mer. Hur ska jag förklara klumpen i magen? Mitt medlidande för Carrie? Min plötsliga avsky mot Mr. Big? När Carrie mådde som sämst trodde jag att jag kunde göra det omöjliga: Jag förstod!
Fan vad män kan vara vidriga.
Killar generellt, om jag får dra alla över en kam streck, klagar ständigt om kvinnomysteriet; gåtan som är så pass mystisk att den kanske inte ens ska lösas. Men med filmen, i alla fall den ovannämnda scenen, tror jag att vi är ett steg närmare att lösa gåtan. Förståelse för en annan handlar inte om kunskap, utan om empati. Vi kan inte studera oss till hur någon annan mår och känner, vi måste leva och känna för att få våra frågor besvarade. SATC-filmen är nog hittills det närmaste en man kan komma till att förstå hur kvinnor fungerar, eller åtminstone till att förstå att det är allt vi INTE gör som smärtar mest.
Troligtvis har jag bara överanalyserat filmen, ursprungligen var den ju en ytlig kassako, ett simpelt trick att tjäna pengar på en utdöd tv-serie. Men grabbar, nästa gång ni ser en Veckorevy eller zappar förbi Sex and the City, undvik inte dessa läskiga, outforskade områdena. Våga kliva in i denna främmande värld. Ni kommer nog lära er mer än vad ni tror.
