Langos, Ky-Mani Marley och reggaefarfar

Det handlar om att träffa de artister vars låtar man otaliga gånger sjungit med i på förfester, det handlar om att hoppa i takt till desamma under svettiga konserter, det handlar om att umgås med likasinnade, det handlar om att äta flottiga langos med händerna, det handlar om att somna i en blöt sovsäck i ett kallt tält med musik i öronen och bas i marken, ungefär 270 kilometer och 5 timmar ifrån sin egen varma säng – trött och lycklig. Och det handlar om att vakna upp ett par timmar senare i stekande hetta. Det handlar om Uppsala Reggae Festival ´09!

Förvandlingen hade börjat redan långt tidigare men den 6 augusti när tusentals festivalbesökare äntrade Uppsala och festivalen - som i år hade temat Life is Great - var det i alla fall klart. Det var vår alldeles egen version av Jamaica. Värmen infann sig, Red Stripe var den enda ölen som serverades, mainstream-tjejerna som vanligtvis ses i tajta jeans och korta toppar hängandes utanför McDonalds sågs nu istället med skärp och ankelband i rastafärgerna, svängandes på höfterna till reggaens härliga toner. Ungefär 70 procent av besökarna hade dreads och rastamössor, flaggor och cd-skivor såldes i mängder till freds- och reggaeälskande besökare från världens alla hörn. Och det viktigaste och självklaraste av allt - överallt hörde man reggaen strömma ur högtalare.

Det var tre (fyra för oss tidiga besökare) helt underbara och händelsefulla dagar med bland annat griniga civilpoliser, härliga ordningsvakter som pratade i termer om narkotikum och en reggaefarfar som sjöng Tiny Weeny String Bikini i något sorts musikaliskt missförstånd, alternativt med ett hälsosamt sinne för humör, och så självklart en himla massa härlig musik från artister såsom Ky-Mani Marley, Alpha Blondy och Third World som levererade välkända och klockrena sångtexter till en uppjagad publik.

Det var lera i skorna (om dock i små mängder), ett blött tält, för mycket alkohol i blodet och trevliga människor att omge sig med. Det var festival, och årets höjdpunkt. Men Uppsala Reggae skiljer sig från de flesta andra festivalerna, något man bara kan se som positivt.

Tänk dig att du står i mitten av festivalområdet, runtomkring dig har du barn med hörselskydd på öronen som får dem att likna små utomjordningar som spelar boll vid Barnens ö medan föräldrarna roar sig i publikhavet istället för en full skåning som ramlar över närmaste sopptunna. Bubblor som blåser ut över publiken istället för stenar som kastas på de mindre önskvärda artisterna i tristess. Kramar som delades ut som gratistidningar i Stockholm City istället för kaskadspyor i papperskorgar. Det är en underbar stämning och överallt hittar man vänner, nya eller gamla, det spelar ingen roll – alla är välkomna att dansa i takt.

Uppsala Reggae Festival är ett perfekt tillfälle att trivas, ett tillfälle att vandra kring de små tälten med allt krimskrams, äta god mat med goda vänner och lyssna på bra musik. År efter år presenterar arrangörerna imponerande artister på spelschemat, får oss att le och introducerar känslan av att ... ja, life is great.

På söndagsförmiddagen stod jag utanför mitt tält med en cigg i munnen och ett gammalt Red Stripe-glas med vatten och Bakis i handen, såg ut över förödelsen och det enda som gick igenom mitt huvud var "Jag kan inte vänta tills nästa år!" Vi syns i Uppsala 2010 hoppas jag?

Festivalplus:
*Musiken!
*Alla nya människor jag träffade på.
*Det asiatiska matstället som hade thaibuffé för 60 kronor.
*Jag fick krama Governor Andy, chilla med Svenska Akademin och diskutera återvinning med Kung Henry.
*De långa telefonsamtalen med en (någorlunda) stöttande pojkvän.

Festivalminus:
*Överfulla bajamajor som aldrig verkade tömmas.
*Överförfriskade människor.
*Kylan när man somnade och värmen när man vaknade – kan det inte bara jämna ut sig till en behaglig temperatur dygnet runt?
*Civilpoliserna – tyvärr käre civilpolis, Ipodlurar lurar ingen och en pistol imponerar inte på reggaefestival (även om den har 8 skott och tillhörande batong som du så fint påpekade).
*Avsaknaden av min älskling, nästa år är det jag som tvingar med honom.