Full last på Färjan

Hissen är trång och stinker sprit och gammal spya. Ur högtalarsystemet strömmar dansbandsmusik med pedofiliska undertoner. Jag och min gode vän, tillika kollega, Erik befinner oss på Silja Lines nöjesfartyg Cinderella och i hissen har vi fått sällskap av en munter kvinna i övre medelåldern. Hon har nyss nattat mannen och ungarna och nu tillhör natten henne. Kvinnan är en van kryssningsresenär. Åtta, nio kryssningar per år blir det.

Så fort hissdörrarna öppnas tar hon med bestämda och förväntansfulla steg sikte på roulettebordet. Det är där de stora pengarna finns. De blinkande spelmaskinerna som kantar väggarna, och som folk apatiskt står och matar med enkrona efter enkrona, avfärdar hon med en fnysning.
- De där maskinerna är värdelösa, förklarar vår nyfunna vän. De slukar pengar och maxvinsten ligger bara på 200 kronor. Då kan man lika gärna kasta pengarna överbord.
Med drömmen om den stora vinsten viker damen av mot roulettebordet. Vi önskar henne lycka till med spelandet och fortsätter bort mot Cinderellas nattklubb, Club Seven.

Det är en helt vanlig måndagskväll i slutet av oktober och det är ombordstigning på Ålandsfärjan Cinderella. De fem senaste timmarna har tillbringats stillsittandes i Vikings Lines konferenscenter – en grå bunker, uppenbart inspirerad av Östtysklands fantasifulla arkitektur – diskuterandes teknik, budget, visioner och siffror, och det känns därför skönt att nu äntligen få sträcka lite på de slumrande benen. Vid påstigningen hälsas vi välkomna ombord på fartyget av några glada besättningsmän. Tittar man lite närmare går det dock att se en uppgivenhet i männens trötta ögon. De är plågsamt medvetna om att en stor del av besökarna de nu artigt hejar på kommer vingla omkring i korridorerna, vråla obsceniteter och kaskadspy på de mörkblå heltäckningsmattorna om inte alltför många timmar.

De mörkblå heltäckningsmattorna bildar tillsammans med ett dunkelt ljus och guldglimmande detaljer precis överallt en inredningsdesign som utstrålar bordellverksamhet. Därför känns det också helt naturligt att en stor del av resenärerna utgörs av översminkade, kraftiga damer i alldeles för små paljettklänningar och biffiga Crocodile Dundee-kopior med uppknäppta skjortor och gnistrande ormskinnsboots.

Fartyget som tar oss från Stockholm till Mariehamn och tillbaka är detsamma som succéserien Färjan på Kanal 5 utspelar sig på. Det är ett kryssningsfartyg med alkohol som främsta drivmedel. För egen del är det första gången på en ”vanlig” Östersjökryssning. Tidigare har jag dansat loss till pumpande elektronisk dansmusik på festarrangören Monday Bars temakryssningar, men då har endast ”clubbers” varit välkomna och därför känns det nu lite märkligt att omges av ett så mångskiftande folk.

Uppenbart berusade småbarnsföräldrar som bekymmerslöst langar upp hundralappar på blackjackbordet samtidigt som deras ungar springer slalom kring benen varvas med pensionärer som buggar loss till Anders Berglunds spralliga sjuttiotalskavalkad och ungdomar vars enda mål med resan är att supa och knulla. Och så sådana som vi förstås - stillsamma och välvårdade män som är här i företagssammanhang.



Klockan är strax över två på natten och jag och Erik befinner oss nu inne på Club Seven tillsammans med våra övriga kollegor. Nittotalshits från bland andra Culture Beat och E-Type flödar ur högtalarna och på dansgolvet studsar cromagnonmänniskor omkring i någon slags primitiv parningsdans. Det är ett enda virrvarr av vinkande lockelser och utskjutande könspartier. En överviktig man i en tight, rosa skjorta rör sig över golvet och vallar enligt ett strategiskt rörelsemönster in sina byten i lokalens hörn. En slimmad kvinna kring trettiostrecket flaxar med armarna som en skadeskjuten skata och hennes läppar är utdragna i ett okristligt leende. Det är en besynnerlig syn som man betraktar med skräckblandad förtjusning.

Eftersom morgondagen innehåller ytterligare några timmars konferens och VD:n antagligen uppskattar om vi är någotsånär fräscha i sinnet bestämmer vi oss för att styra stegen tillbaka upp till hytten. Det är med huvudet fullproppat med budgetdiagram och teknikanalyser samt en lättare förkylning som jag kryper till kojs. För majoriteten av båtresenärerna väntar antagligen betydligt tommare huvuden och väldigt mycket otrevligare sjukdomar.

Efter en välsmakande frukostbuffé och ytterligare några timmar i den kyliga konferenslokalen är färjan på väg att äntra hamn. Det börjar bli dags att lämna slagskeppet för den här gången när vi träffar på den muntra roulettedamen igen. Hon ser inte lika munter ut längre när hon nu står och trycker sina sista silverblanka enkronor i en blinkande spelmaskin. En sådan där värdelös maskin som det bara går att vinna max 200 kronor på. En sådan där värdelös maskin som bara slukar ens pengar.

Jag glider försiktigt fram till henne och frågar hur det gick på nattens roulettespel.
- Det gick inte alls, svarar hon entonigt och utan att lyfta blicken en millimeter från den hypnotiskt blinkande maskinen.
Erik försöker trösta med den slitna gamla klyschan om ”otur i spel, tur i kärlek”. Tystnaden från damen talar sitt tydliga språk. Vi önskar henne därför lycka till med spelandet och drar oss stillsamt bort mot utgången, båda med tanken att hon nu är en kryssning närmare klivet ut över relingen.