Recension: Immanu el – Moen

De drömska, svävande ljudlandskap som präglade debuten har nu till stor grad invaderats av kraftfulla gitarrer, pulserande basgångar och smattrande trummor. Men musiken är precis lika känslofylld som tidigare.

Claes Strängbergs bedårande stämma ligger nämligen som en ständig smekning ovanpå de driviga melodierna och ger en perfekt balans till det stundtals råa soundet.

Redan efter inledande Agnes Day, som börjar ganska lugnt för att mot slutet brisera i frenetiskt instrumentmangel, dryper mina frasiga läppar av fukt. Men det är framförallt under andra halvan av albumet som salivavsöndringen sätter igång på allvar. Efter ljuvlig skönsång i May, galopperande pianoplink i Archers, gudomliga melodier i Tunnel och en himmelsk final i form av Storm, sitter jag med ett gigantiskt leende och plaskar runt i en pöl av dregel.

Foto: Johan Stahre
Foto: Johan Stahre


Det enda jag egentligen saknar på Moen är lite större variation. Mixen mellan stegrande postrock med storartade klimax och stillsamma känslokavalkader, som bidrog till att göra They’ll Come, They Come så mästerligt, finns tyvärr inte. Istället känns det lite som att det är ungefär samma tempo, samma gitarrslingor och samma trumkomp genom större delen av skivan.

Men skit samma. Var för sig är i stort sett samtliga låtar alldeles fantastiska, och i slutändan går det inte att bortse från att Moen är lysande album från ett av landets absolut intressantaste band.




Moen släpps den 13 november och går att förhandsbeställa här.

Min och Eriks hyllningar av They'll Come, They Come hittar ni här.

4