Recension: New Super Mario Bros. Wii

För några år sedan fick vi New Super Mario Bros. till Nintendo DS och alla ovanstående kriterier uppfylldes - retronostalgiska 70- och 80-talister jublade och jag gav spelet 9 av 10 med motiveringen “plattformsmagi på högsta nivå”. Sedan dess har Nintendo släppt sin Wii och det var egentligen bara en tidsfråga innan en tvådimensionell Mario skulle hitta dit också.

Med Nintendos eviga predikan om att alla ska få vara med och spela har New Super Mario Bros. Wii fått ett flerspelarläge för upp till fyra personer. Faktiskt det första sådant sedan Mario Bros. till NES. Som Mario, Luigi och två Toads kan man nu samarbeta (eller inte) sig genom samtliga världar. Kameran zoomar snyggt ut för att man hela tiden ska kunna se sin karaktär, de gula frågetecknen spottar ur sig lika många power-ups som spelare på skärmen och råkar någon dö kommer man tillbaka lika fort igen via en svävande bubbla. Det hela fungerar utmärkt och är ett perfekt spelläge när alla faktiskt vill vara med och spela.

Föredrar man att - som jag - spela ensam finns det inte heller något att bli besviken på, allt känns precis så självklart som man tycker att det ska vara. Kontrollen är klanderfri (till och med när man tvingas vifta för att snurrhoppa, även om det känns lite avigt), grafiken är underbar och det finns massor med härliga referenser till NES- och SNES-erorna för att vi som passerat 20-årsstrecket ska känna oss nöjda: en fin karta för varje värld, Toadhus med powerups, goombas, flaggstänger, Bowsers elaka barn, Wigglers och P-block.

Tre nya power-ups gör livet lite lättare för vår korpulente rörmokare i jakten på Peach: propellerdräkten skickar vid ett skak på Wii-moten Mario högt upp i luften och låter honom sedan sväva lugnt och fint ner till marken igen. Pingvindräkten gör att han simmar som en fena - eller en pingvin då - och kan springa obehindrat på alla glashala banor i isvärlden. Slutligen har eldblomman fått sig en motsvarighet i form av en isblomma. Istället för eldbollar skickar Mario iväg ett par studsande snöbollar som fryser fienderna till isblock som sedan kan kastas, krossas eller användas för att nå avlägsna platser.



Nintendos känsla för lekfullhet har även resulterat i en del nytänkande vid utformningen av vissa banor. Det finns några som är helt nattsvarta där endast dina egna och Piranha-plantornas eldbollar lyser upp din väg, plattformar som styrs genom att luta på Wii-moten och stora molntäcken som måste fläktas bort med ett snurrhopp för att avtäcka dolda plattformar. Väl utformade nyheter som tillsammans med alla retroinslag utgör en perfekt blandning som är svår att inte älska.

Jag antar att du redan har kollat på betyget och nu frågar dig varför det står 9 av 10 istället för 10 av 10. Allt verkar ju så bra. Mja, det finns några delar som enligt mig drar ner betyget en aning. För det första är det alldeles för lätt och kort, det tog mig två dagar att spela igenom alla åtta världar utan några direkta komplikationer. Kontrollen må vara tajt och precis, men att tvingas skaka för att plocka upp objekt och snurrhoppa synkar dåligt med hur man egentligen vill göra - trycka på en knapp. Den totala Mario-känslan infinner sig inte heller riktigt, trots alla referenser till tidigare spel känns det hela lite för plastigt och färgglatt. Utöver detta är det några mindre men ändå irriterande utföranden som gör att betyget stannar på 9, om än en väldigt stark sådan.



+ PLUS
Super Guide som visar hur man hittar gömda Star Coins, hemliga utgångar med mera. Slutet, med allt vad det innebär (ni som spelar kommer förstå). Kära återseenden från den gamla goda tiden. Yoshi är tillbaka!

- MINUS
En del fiender dansar till musiken, vilket är störande. Att vifta på kontrollen för att snurrhoppa och plocka upp föremål känns inte helt rätt. Något plastig känsla på vissa karaktärer och objekt.

Betyg: 9/10

Texten är skriven av Alexander Danling och kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.