Äventyr i Afrika

Som många av er som läst min blogg vet så reste jag tillbaka till staden Mbale i östra Uganda i slutet av förra året för att återigen hjälpa till med träningen vid deras pingisklubb och lite annan sponsring. Jag och min resvän Linnéa hade haft denna resa som vårt projektarbete i gymnasiet och hade under året samlat ihop tillräckligt mycket pengar för att vi skulle klara oss där nere.

Under förra Ugandabesöket reste jag som en del av en grupp men denna gång var det bara jag och Linnéa ensamma. Vi hade en klar planering för resan, som skulle börja med tre veckor i Uganda och avslutas med en vecka i Kenya för safari. Med oss på flyget hade vi över 40 kilo pingismaterial som vi samlat in innan resan.

När vi klev av planet i Uganda var det som om allting slogs emot mig igen. Dofterna, värmen och fuktigheten gjorde att alla minnen från förra resan kom upp till ytan och helt ärligt så kändes det bara så underbart att vara tillbaka. De två första nätterna tillbringades i huvudstaden Kampala och vi strosade runt och vande oss lite vid landet. Allt kändes så mycket mer lugnt än förra resan då man hela tiden blev förvånad över något eftersom allt är så annorlunda. Nu slapp man alla ”VAA, VAD GÖR HAN??” Eller ”ÄR DETTA TOAN??”. Det gjorde att man inte var så uppstressad hela tiden utan kunde njuta av allt bättre. För lite stipendiepengar köpte vi även ett pingisbord som vi fraktade till Mbale på taket på en minibuss.

Resan till Mbale tog cirka fem timmar och det var ganska skönt att lämna stora Kampala där vi inte har någon koppling till någon. Att komma fram till Mbale kändes lite som att komma hem och man kände igen gatorna.

Dagarna i Mbale gick väldigt fort och vi höll i sammanlagt tio svettiga pingisträningar med ungdomarna som är mellan åtta och arton år. De har möjlighet att träna pingis gratis och vissa av dem får även stipendier så de kan gå i skolan. I Mbale finns Ugandas bästa damspelare och många bra killar. Bordtennisen för dem är så mycket mer än en hobby och alla tränar väldigt hårt och målinriktat varje dag, det är mycket konkurrens när tränaren ska ta ut spelare för tävlingar i Östafrika.





När man åker till Uganda, och det är säkert samma med många andra länder i Afrika, så får man ställa om sitt svenska planeringsbeteende och förbereda sig på att det mesta är väldigt spontant. Det går inte att säga några exakta tider eftersom bussarna inte har tidtabeller eller för att strömmen går då och då. Just det att strömmen går ibland funderade vi över, den försvinner någon gång varje vecka och kan vara borta i flera timmar. Vi passade på att fråga en av spelarna om varför. Hon förklarade att ibland är det eftersom det regnar så mycket, vilket är helt förståeligt men så lägger hon till ”and sometimes because they are drunk”. Det låter ju helt knasigt men vi valde att lämna ämnet där.



En annan kulturkrock uppstod när vi skulle boka bussresa från Mbale till Entebbe där flygplatsen ligger. Eftersom det är en lång resa valde vi att åka med ett riktigt bussbolag och jag går in på deras kontor för att boka biljetter. Kvinnan förklarar att det finns tre bussar, 6-bussen, 7-bussen och 10-bussen. Perfekt säger jag och ber att få boka två biljetter till 10-bussen. Men då säger hon helt plötsligt att 10-bussen går halv 7 på morgonen. Jag förstår ingenting och försäljaren kollar på mig som om jag vore hur dum som helst. Det visade sig att bussarna inte går efter tid utan när de är fulla så därför gick 10-bussen halv 7. Det var bara att acceptera och köpa biljetterna. Men jag kan fortfarande inte förstå varför 10-bussen behöver komma till busshållsplatsen så tidigt? Kan den inte åka klockan 10 som bestämt? Det kommer jag nog aldrig få svar på.



Ja, det är mycket med ugandierna man inte förstår sig på men att de gärna vill ha vita flickvänner är väldigt uppenbart. Ibland träffar man någon och efter fem minuter frågar han ”can I be your boyfriend?”. Det känns som om de inte riktigt tror på det själva men tänker väl att det är bättre att ha frågat.

Vi gjorde två stycken familjebesök också där vi åkte hem till två av pingisspelarnas familjer, ett av de besöken minns jag lite extra. Hon heter Caroline och hennes familj bodde på landsbygden så vi fick åka minibusstaxi dit, det tog en halvtimme och när vi klivit av på vid en väg slås jag av att det var så lugnt. Jag hade vant mig vid att det är folk, djur, bilar, cyklar och musik överallt men just då var det knappt några människor i sikte. Vi börjar vandra uppför ett berg och till sist kom vi fram till familjens hus. De bodde på sluttningen av ett berg och runt omkring dem var det jättevackert kuperat med berg och på håll såg man Mount Elgon. Det var väldigt grönt och överallt odlades det, potatis, kassava och massa annat.



Vi tillbringade hela dagen med familjen och fick hjälpa dem med att laga mat och hämta vatten i floden. Och såklart massa prat, de var väldigt nyfikna på Sverige och vad vi tyckte om Uganda. Pappan i familjen kom till och med hem från jobbet och med sig hade att han några coca-cola. De flesta i familjen kunde engelska så vi förstod varandra väl. Vi fick verkligen se hur en vanlig dag ser ut för dem och det var väldigt intressant.



En annan dag höll jag och Linnéa i två föreläsningar om mental och fysisk träning inom bordtennis. Även om vi fick vänta en halvtimme på att alla skulle komma så gick det bra och jag är stolt över att ha stått inför så många och pratat på engelska helt utan stödpapper. Vi hade gett alla var sitt anteckningsblock och penna och det skrev flitigt om positivt tänkande, mål och stretching.



Men allt roligt har sitt slut och alldeles för snabbt var det dags att lämna Uganda och resa till Kenya. Flygresan till Nairobi tog bara 45 minuter och men det kändes som vi kommit till ett ny kontinent. Kenya skiljer sig väldigt mycket från Uganda. Det är mycket torrare så naturen är inte lika grön men framförallt är allt så mycket större. Husen är högre, vägarna bättre och människorna mer västerländska. Tillexempel så frågade säkerthetsvakten på flygplatsen i Uganda om jag hade en extra tröja att ge honom. Det skulle inte hända på Nairobis flygplats. Men å andra sidan så fick man vara mycket mer uppmärksam på tjuvar och på att bli lurad. I Nairobi råds man även att aldrig gå ut när det är mörkt.



Vi hade två dagar att tillbringa i Nairobi innan vårat safari började. Vi bodde på Svenska Skolan där svenskar som bor i Nairobi kan studera och det fanns även ungdomar som läser ett av sina gymnasieår där. Det var en liten chock att helt plötsligt kastas in i allt svenskt igen och vi tillbringade inte så mycket tid på skolan utan tog oss in till centrala Nairobi och levde väldigt gött. Vi åt kakor på café och gick på bio.

De två sista dagarna åkte vi på safari i Maasai Mara. Det var verkligen helt fantastiskt, vi bodde jättefint och åkte på två stycken game-drives varje dag där vi såg alla möjliga djur. Mitt favoritdjur, giraffen, såg vi massa av och en sprang över vägen precis framför bilen. Det fanns även många lejon, elefanter, flodhästar, zebror, gaseller och massa andra djur. Det enda djur vi inte såg var noshörning men det gör inte så mycket. Safarit var verkligen underbart men efter veckorna i Uganda kändes det lite som vår upplevelsemugg var fylld och inte så mycket imponerade på mig som det kanske skulle gjort om vi börjat resan med safarit. Att det gick en naken man mitt på vägen eller att det dansade massa massajer utanför huset fick oss knappt att höja på ögonbrynen.







När folk frågar mig vad som var bäst med resan så finns det bara ett självklart svar från mig, friheten. Just friheten och känslan av att vara på väg och att det hela är ett äventyr. Att alla dagarna inte är helt planerade och att man känner att vad som helst kan hända. Just att leva det enkla men oförutsägbara livet i Mbale är det som jag saknar mest. Då kände jag mig verkligen fri.

Efter denna resa så har en annan sak gått upp för mig, jag känner nu att jag klarar mig i världen. För ett år sedan var min största mardröm att behöva byta flyg men nu vet jag att jag klarar av allt sånt och mer därtill.

Nu drömmer jag om fler, längre resor och mer äventyr.