DVD-recension: Street Fighter: The Legend of Chun-Li

Kristin Kreuk (som Stålpojken trånar efter i Smallville) är visserligen söt. Men vad hjälper det när hela storyn är banal och tramsig, koreografin ofta tafflig, karaktärerna känns felplacerade, det är ofta lika dåligt som Van Damme-rullen Street Fighter, Taboo (dansande mexikan i Black Eyed Peas) spelar karaktären Vega, sci-fi-momenten är skrattretande och Chris Klein (suck me beautiful-killen från American Pie) gör sitt livs mest spektakulära roll där ordet ”överspel” får en helt ny dimension.

Chris Klein? Chris Klein! Chris Klein, denna karl som vilseleder tittaren genom hela Street Fighter: The Legend of Chun-Li. För det är verkligen vansinnigt svårt att avgöra om han är ett geni eller bara lider av någon hemsk, sorglig och grav hjärnskada. Filmen som helhet och dess handling spelar ingen roll efter att hans karaktär Charlie Nash har introducerats. Det är helt enkelt så vansinnigt dåligt att inget annat är av vikt. Det är all Nash - all the time. Tanken som svävar runt i bakhuvudet är ständigt; ”Vem är den här jävla Chun-Li, och varför stjäl hon dyrbar tid från Nash?”

Men, tack å lov, när regissör Andrzej Bartkowiak (Doom, Romeo must die) inte berättar den tramsiga hämndhistorien som involverar Chun-Lis kamp om rättvisa och jakten på hennes kidnappade far (alltså själva filmen), så får Chris Klein tid att leva rövare. Han droppar förstummande repliker åt höger och vänster, som ”This guy walks through the raindrops” och ”I love this job!”. En gång skriker han ”Bomb!” och flyger ut ur ett hus som sprängs. Han våldshånglar även med en tjej i en bil helt utan förvarning. Det är ungefär här, vid hånglandet, som jag inser att jag inte har en susning om vad Chun-Li-filmen egentligen handlar om. Jag vet bara att supersnuten Charlie Nash kommer att säga något fantastiskt nästa gång han visas i bild. Och det är ärligt talat det enda jag bryr mig om.



Men är Chris Kleins överspel medvetet, eller är det just hjärnskadan som spökar? Mina två slutsatser är; 1) Chris Klein tänkte; ”Åt helvete med Capcom, tv-spel och den där jävla Bartkowiak och hans vision. Jag är ”suck me beautiful”-killen, jag förtjänar bättre. Jag är American Pie! Jag ska tramsa mig igenom hela inspelningen.” Eller, 2) Chris Klein tänkte; ”Spela polis i en tv-spelsfilm? Spela en riktig polis? Vara en hårdkokt snut och bevisa för folk att jag inte är körsångaren med underkänd mittbena från American Pie som taffligt försöker dominera kvinnor genom oralsex? Oh, I'm so totally in!”

Oavsett hur planen såg ut innan kameran började rulla, så bör Street Fighter: The Legend of Chun-Li ses och ägas, och det enbart baserat på Chris Kleins insats som Charlie Nash. Den är fantastisk, otrolig, spektakulär och helt hutlöst rolig. Filmen i sig är å andra sidan ett lika mörkt kapitel som Van Damme-rullen från 1994 och tämligen befriad från något sorts Street Fighter-inspirerat grundmaterial. Ologisk, idiotisk och dåligt utförd. Ganska precis som Chris Kleins insats, men ljusår ifrån lika underhållande.

1