DVD-recension: Niko: På väg mot stjärnorna

Niko är en renkalv, ungefär som alla andra, bortsett från att hans pappa är en av jultomtens flygande renar. Nikos högsta dröm är att själv lära sig flyga, och att få träffa sin pappa. Problemet är bara att ingen tror på att hans pappa är en av de flygande renarna och ingen vet var tomtens renar bor. Men Niko flygtränar så fort han får chansen – och annars med. En dag jagas flocken av vargar och Niko beskylls för att ha lockat dem dit, ledsen och lite utstött bestämmer sig Niko för att fly iväg och leta efter sin pappa. Den flygande ekorren Julius skickas iväg för att hämta tillbaka Niko, men istället för att ta med sig Niko hem följer Julius med på färden till de flygande renarna. Och där kommer barnfilmsvärldens traditionella strapatsfyllda färd där många nya bekantskaper stiftas. Men det är inte bara Niko som har planer på att ta sig till jultomtens fjäll. Även vargarna är på väg dit, men med helt andra avsikter.

Filmen får mig att associera till Björnbröder. Känslan är ungefär densamma, blandningen av karaktärer påminner också om varandra och båda filmerna utgår från ett sökande. Men det här är lite, lite bättre. Den håller hela vägen och känns inte ens seg innan den kommit igång, för den kommer igång utan att man riktigt hinner märka när det hände. Och animeringen känns välgjord. Eller? Jag är faktiskt inte säker, för allt annat, de underbara karaktärerna, det träffande röstskådespeleriet, den behagliga handling och de vackra miljöerna slukade mitt intresse så totalt att animeringen fick stå undan full uppmärksamhet. Och det är ett ganska högt betyg, för vad är ett bättre ställe att i tristess leta fel i än just animeringen? Men tristessen håller sig långt borta i denna hejdlöst söta film där träffsäkra repliker snurras ihop med komiska situationer. Och fånig sång, massa typisk barnfilmsfånig sång. Kanske lite för mycket faktiskt.



Men vad är filmens bästa då? Det måste vara Julius och hans försök att lära Niko flyga med visdomsord som ”Tänk inte. Tro på det!” och ”Kanske behöver du inte flyga. Du kan sväva. Det är nästan som att falla.” Eller nej, det bästa är nog vargen Spjuts härliga försök att få hela vargflocken att vara vegetarianer med kommentarer som ”Renar äter mossa. Vi äter mossa. Vi tar bara bort mellanskillnaden.” Eller nej, det bästa är nog hur den lila pudeln dyker upp som från ingenstans och ser helt malplacerad ut bland vargarna som hon börjar hänga med. Eller nej, det bästa är nog Nikos underbara slutsats ”Jag reste hela vägen till jultomtens fjäll för att hitta min pappa. Men jag upptäckte att han följde med mig hela tiden.” Eller nej, det bästa är nog… Hela filmen kanske. Jag är i alla fall totalt söndercharmad av Niko och hans vänner (och ovänner). Jag log igenom nästan hela filmen, förutom när jag skrattade alltså och det var ganska ofta.