Biorecension: An Education

Jag var nio år när jag upptäckte Beatles. Jag var nio år när jag fick Help i julklapp. Jag kan utan tvekan säga att det finns ett före och ett efter den julklappen. Jag skulle till och med vilja sträcka mig till att säga att om inte mina tonår, så började i alla fall min adolescens med jag fick Help. Efter Help skulle jag komma att lyssna på tusentals timmar av musik. Jag skulle komma att gräva mig tillbaka, gå från Beatles till Stones till Kinks till Byrds till Big Star till Tee...

Jag var nio år när jag upptäckte Beatles. Jag var nio år när jag fick Help i julklapp. Jag kan utan tvekan säga att det finns ett före och ett efter den julklappen. Jag skulle till och med vilja sträcka mig till att säga att om inte mina tonår, så började i alla fall min adolescens med jag fick Help. Efter Help skulle jag komma att lyssna på tusentals timmar av musik. Jag skulle komma att gräva mig tillbaka, gå från Beatles till Stones till Kinks till Byrds till Big Star till Teenage Fanclub till Nirvana till Vaselines till Orange Juice till The Smiths och till hundratals andra band. Jag skulle komma att utveckla ett kärleksfullt förhållande till 1960-talets mode, litteratur, film, konst, och inte minst, de politiska strömningar som rådde under 60-talet. Men inte nog med, jag blev på samma gång extremt intresserand av engelska kultur, kanske modskulturen i synnerhet, och än idag vet jag inget jag går igång på mer smutsiga brittiska arbetarklasskildringar. Isåfall skulle det kanske kunna vara ångestfyllda brittiska medelklasskildringar.



Men det är inte bara därför An Education är en film för mig. Filmens huvudperson, Jenny Miller (utsökt spelad av Carey Mulligan), är en 16-åring frankofil, som drömmer sig bort från sitt trista medelklassliv genom att lyssna på Juliette Gréco, läsa Albert Camus (scenen där Jenny och hennes vänner diskuterar Främlingen, och Jenny säger att:"Meursault känner ingenting när hans mor dör eller när han skjuter en arab", vilket får hennes kompis att utbrista: "Jag skulle inte heller känna något om min mor dog, gör det mig till en existentialist?" varpå Jenny svarar: "Nej, det gör dig till en sugga", är obetalbar) och se franska filmer, vilket kanske i huvudsak är ett uttryck för en längtan bort från hennes inrutade liv, som bara handlar om att komma in på Oxford, för att sedan bli lärare, eller kanske rektor. Mycket annat fanns det inte att välja på för en kvinna i 1960-talets engelska medelklass.

Jennys far (Javier Solana), en sträng medelklasspatriarkat om avvisar tanken på allt som inte leder någonstans (i Jennys värld detsamma som kul), och som lever för att se till så att Jenny kommer in på Oxford, håller henne i strama tyglar, vilket i nästan alla uppväxtskildringar brukar leda till ett fadersuppror. Så även här. När Jenny träffar David (återigen en en minnesvärd replikväxling signerad Hornby, som om världen är rättvis får en Oscar den sjunde mars) börjar dock den inrutade vardagen att krackelera, och när inte ens Jennys annars så på ytan strama far kan motstå Davids (som egentligen skulle kunna presenteras som en manlig motsvarighet till the Manic Pixie Dream Girl, som förekommer i till exempel (500) days of Summer) charm så faller det trista medelklasslivet och Jenny kastas in i en värld av jazz, konst, litteratur och diskussioner om hennes idol Juliette Gréco.



Men allt är inte vad det verkar vara, och David och hans vapendragare Danny som påstår sig syssla med "affärer", vilket i det här fallet innebär så kallad "blockbusting" som innebär att man låter svarta familjer flytta in i lägenheten bredvid gamla tanter som är rädda för "svartingar". Det får till följd att att de säljer sina lägenheter billigt, varpå David och Danny kan sälja dem till ett mycket högre pris när "svartingarna" flyttat ut.

När David friar blir Jenny chockad, varpå hon frågar sina föräldrar om lov. I den värld som skildras (vilket alltså är det tidiga, tillknäppta 1960-talets engelska medelklass, om någon nu har missat det) finns det egentligen bara två valmöjligheter för en ung kvinna, att antingen gifta sig med en trevlig, välbeställd man, eller att gå på Oxford för att där träffa en trevlig, ung man att gifta sig med. När Jenny berättar om Davids förslag för sina föräldrar möter hon därför det totalt motsatta till den reaktion hon väntats sig. Hennes föräldrar tycker att det är ett utmärkt förslag, vilket driver Jenny till att nästan själv börja opponera sig mot giftermålet.

Jag ska inte avslöja slutet, utan jag nöjer mig med att berätta att det är ett ganska typiskt slut för den här typen av berättelser, men ett i sammanhanget befriande osentimentalt sådant.



Det är en bagatellartad historia, och vi serveras inga djupare insikter, men tack vare ett proffsigt berättande, lysande skådespeleri och en alltigenom fantastisk scenografi (vilka kläder! vilka kläder!) så har publiken aldrig tråkigt. Nick Hornby förtjänar dessutom att nämnas ännu en gång, som efter att ha levererat böcker som High Fidelity, Fever Pitch och förra årets kanske bästa roman, Juliet, Naked, nu har skrivit ett fullkomligt lysande manus, helt i klass med mästare i genren som till exempel Woody Allen.

Jag tror inte att jag är ensam om att liksom Jenny låta min längtan efter något annat ta sig uttryck i en annorlunda musiksmak, en subkultur eller ett enormt litteraturintresse, varpå filmen i alla fall borde kunna uppskattas av många.
Sammantaget är det en lysande liten bagatell, som inte kommer att göra dig klokare, men likväl göra din existentialistiska tonårsfunderingar lite lättare att bära samtidigt som du får i dig en inte så liten dos vackra miljöer, kläder och roliga replikskiften.

4