Användartext: Reinkarnation versus himmelrike

Hela diskussionen bygger på antagandet att vi har en själ, så låt oss anta det.
Reinkarnation innebär att man återföds, i en ny kropp och kanske till och med som en ny varelse. Man minns mellan inget och ytterst lite från sitt tidigare liv. Denna cykel tar slut när man samlat ihop så många livserfarenhetspoäng att helt enkelt inte kan få ut mer av livet på jorden. Då slutar själen helt enkelt att existera. Den andra versionen innebär att man bara har en chans till liv på jorden, och beroende på hur god människa man är så hamnar man i himmelen, eller helvetet; platser med obegränsad lycka respektive olika nivåer av elände.

Vad avgör då vilket av dessa scenarion som är "bäst"? Vi kan ju inte vara säkra på någon av dessa teorier, så man kan ju tycka att man kan lämna det hela åt slumpen. Men de olika livsåskådningarna påverkar DETTA livet, det vi lever just nu. Att anta en viss teori är sann, påverkar ens levnadssätt som person. Det är i detta avseende som jag tänker avgöra vilken av de ovan nämnda teorierna som är bäst. Detta är mätbart, och således kan vi applicera den vetenskapliga metoden till detta. Vi kan i kontrast inte mäta vad som händer i eftervärlden och diskussionen om den är alltså meningslös.

Jag ser på båda dessa teorier som axiom, det vill säga, obevisbara grundsanningar från vilket allt annat härleds. Olika axiom ger olika teorier. Detta är precis så matematiken är uppbyggd. Låt mig ge två väldigt förenklade exempel: Om ett plus ett lika med två, får vi en teori som ger upphov till matematik som kan räkna pengar och vardagliga ting. Om däremot ett plus ett blir noll, då räknar jag antagligen i en grupp eller ring med karakteristik två. Jag får då en teori som kan användas för att lösa Rubriks kub, eller problem inom kvantfysiken. Axiomen motsäger varandra så jag kan inte använda dem samtidigt, och teorierna är bra till olika saker. Frågan är då vilken livsåskådning (livsaxiom) som är ger mig ett bra liv här och nu?

Vi måste då analysera reinkarnation och himmelrike lite närmare i praktiken. Följande är hur jag tror att en generisk person skulle tänka och agera under antagandet av respektive teori. För en person som antar axiomet Reinkarnation, så är varje liv lika värdefullt, man har ungefär samma möjligheter både i detta liv och i nästa. Det ligger i ens intresse att vara en god människa. Definition på god är att uppfylla de universella moraliska reglerna att inte ljuga, stjäla, döda etc. Klantar man sig lite är det ingen big deal, men det finns inget som hindrar en från att verkligen njuta av livet, så länge det inte sker på bekostnad av någon annan. Att tro på reinkarnation innebär alltså ingen egentlig stress över nästa liv, så länge man inte har ihjäl någon och riskerar att återfödas som silverfisk eller liknande.

Att tro på himmelriket däremot är en annan femma. Livet på jorden är i princip meningslöst, det enda som räknas är hur många godhetspoäng du samlar ihop, och ännu bättre är det om du lider lite för att samla på dig dem. För låt säga trettio år av lidande är infinitesimalt lite i jämförelse med den oändliga lycka du kommer att uppleva i himmelriket. Därför bör du alltså inte skilja dig, även om din partner misshandlar dig. Att skilja sig är inget som en god människa gör. Ändlig tid på jorden, i jämförelse med oändlig lycka, då bör man givetvis ägna all sin vakna tid åt att på bästa sätt samla godhetspoäng. Man bör alltså inte ägna sig åt så mycket sex eller andra nöjen, då detta tar tid från poängsamlandet. Hela ens levnadsstil bygger alltså på att belöningen kommer efter detta livet. Varför riskera att missa denna oändliga belöning för ett ändligt nöje? Ingen ekonom som kan sin matematik skulle göra fel på den riskbedömningen. Som korollarium kan vi ju här se att man inte bör ta aktieråd från kristna, muslimska eller judiska ekonomer som ägnar sig åt nöjen, då de uppenbarligen inte vet hur enkla beräkningar med väntevärden fungerar.

Från min beskrivning så ser vi att reinkarnation ger bättre livskvalité i detta liv, än vad himmelrikesteorin ger. Skulle vi däremot optimera med avseende på det hypotetiska efterlivet, så vinner givetvis himmelriket, då inget vinner mot oändlig lycka.

Men vi kan ju inte vara säkra på att någon av teorierna är sanna. Hade det varit 1 % chans att himmelriket fanns, och 99 % chans att reinkarnation var nästa destination, så pekar all sannolikhetsteori på att chansa på himmelriket, eftersom väntevärdet för lycka fortfarande blir störst. (1 % av oändligheten är fortfarande oändligheten). Dessvärre är fallet inte så: vi har åtminstone tre konkurrerande helveten som alla gladeligen tar emot kunder från konkurrerande religioner, så sannolikheten att man hamnar i ett helvete är ungefär två tredjedelar, oavsett hur god man varit (chansar man på fel religion är det kört). Om vi skall räkna med att alla mindre religioner har separata helveten, så är det ytterst troligt att man hamnar i helvetet. Det enda förnuftiga är då att helt enkelt försöka optimera det livet man har nu. Det vill säga, välja en livstro som ger mest belöning i detta livet.

Reinkarnation eller ekvivalent är då klart bättre än ett himmelrike. Med ekvivalent menar jag en livstro som får dig att agera på samma sätt. Jag skulle vilja påstå att jag utan antagandet av reinkarnation skulle agera likadant som med reinkarnation. Reinkarnation hindrar mig inte på något sätt att optimera det existerande livet, vilket är precis det jag skulle göra även om jag inte antog något efterliv alls. Reinkarnation är alltså i mina ögon ekvivalent med hur en ateism skulle agera. En ateist måste också agera som en god människa, för att inte hamna i fängelse eller bli avskydd av sin omgivning, något som skulle minska lyckan i detta livet.

Jag anser därför att det är motiverat att ibland anta reinkarnation som axiom, om det har fördelar för tillfället. Vid andra tillfällen kan det vara motiverat att ha en ateistisk inställning. Båda dessa teorier är bättre på att optimera det livet vi lever nu, och det finns ingen mening i att inte anta att livet vi lever nu är verklighet.