Novell: Blickar tillbaks

En kall ilning i armen, det är säkert droppet. Jag vill säga åt dom dumma läkarna att ta bort den där störiga nålen, om jag bara kunde öppna ögonen. Mörker. Svart är en mörk färg, jag vill inte se svart mer. Det kommer någon gående mot mig där borta, det är den lilla pojken jag försökte rädda. Undrar om han klarade sig. Klarade jag mig ens? Jag känner efter, kan inte röra på mig, men jag hör hur läkarna pratar bredvid mig, dom pratar sjukhussnack. Bla bla bla, kom till poängen, lever jag eller inte? Hallå?

David går av tunnelbanan och fortsätter långsamt mot busshållplatsen. Han hör ingenting, hans öron har liksom stängts av. Han tänker på hur han kunde ha stoppat det, kanske han kunde ha sprungit ut i gatan och puttat bort barnet, skulle han ha större chans att hinna hoppa undan än Lina hade? Lina var så liten, så sköra armar och ben. Ibland när David rörde henne kändes det som om hon skulle gå sönder. Lina var väldigt liten, liten och skör. Lilla söta Lina. Lina med tänder som små sockerbitar. Fan också.

Kan ingen höra mig eller? Jag samlar kraft och försöker skrika, skrika högt, rakt ut för att fånga deras uppmärksamhet. Pojken står bredvid mig, han tar min hand och kramar den hårt. Det rinner blod från hans öra, hans hår är lite rufsigt och hans knän är alldeles uppskrapade. Stackarn, läkarna kanske inte hör honom heller. Jag kramar hans hand tillbaka, hårt, vilken söt liten pojke. Han påminner om David. Åh David förlåt mig, förlåt att jag var tvungen att springa ut i gatan, men jag kunde inte hjälpa det. När pojken såg upp på bilen som var på väg emot honom kunde jag inte hindra mig själv. Han var för ung David, förstår du? David, kan inte du heller höra mig?

David sitter längst bak i bussen, på väg hem till en tom studentlägenhet. Ett hem utan Lina. Lilla omtänksamma Lina. Lina med det lena håret, ibland när David snurrade de mörka hårtestarna runt sina fingrar var det som vatten som bara rann iväg, han kunde inte få något riktigt grepp om det, det bara halkade ur hans händer. Det rann som blod, det rann likadant som blodet som hade sipprat ur hennes hals när David hade sprungit fram till henne, där hon och pojken låg orörliga bredvid varandra. Lina. Lilla Lina som brukade prata i sömnen, det var så fint. Fan Lina, kom tillbaks. För Davids skull lilla Lina. Snälla? Det var en sak han ville fråga dig.

Jag hör inte läkarnas babbel längre, jag sitter med pojken i knät och nynnar på en gammal sång min mamma brukade sjunga för mig när jag var liten. Han skrattar, han verkar inte ha ont. Jag har inte heller ont. Det är ljusare också, inte lika mörkt som förut, det står en lampa eller någonting lite längre bort. Pojken pekar på den, han vill leka med den, jag lyfter upp honom och börjar gå mot lampan eller vad det nu kan vara.

David står utanför porten, han vill inte gå in. När han går in kommer han mötas av Linas doft, hennes saker kommer ligga utspridda i huset, hennes tandborste kommer stå bredvid hans i den röda plastmuggen. Lilla tandborste, ingen kommer någonsin använda dig igen. Lina kommer inte behöva dig mer.

Lampan var ljuset David. Jag är död. David, jag är död nu. Kan du förlåta mig?

David börjar springa bort från lägenheten, så fort, så fort, bort från Linas doft, det blir för mycket. Han stannar inte förrän han är framme vid sjön. Åh, lilla Lina. Lilla älsklingen, kommer du ihåg hur vi brukade bada här? Jag tänkte ta dig hit imorgon kväll, jag tänkte fråga dig. Är det försent nu? Lina, min föralltid Lina. Vill du gifta dig med mig?

Fan Lina, det är försent, du hör mig inte.