DVD-recension: Sorority Row

Och inte blev det bättre denna gång, inte...

I ett promiskuöst och sexigt föreningshus för collegetjejer pågår en fest. På den här festen hoppar damer trampolin med sina yppiga kroppsdelar vilt fladdrande i atmosfären, collegekillar som ser ut som 34 hela bunten spelar bluegrass på sina tvättbrädor och förutom en del tafsande, skrikande och high fives så dricks det även en överjävlig mängd sprit. ”Vilken fest!”, tänker ni nu. Men festen kommer till ett abrupt slut för ett kompisgäng med tjejer som, efter ett misslyckat practical joke mot en killkompis, lyckas få en av sina ”systrar” brutalt mördad. Efter mycket om och men så bestäms det att mordet måste täckas upp och tjejerna återgår till sina liv, vissa mer psykiskt instabila än andra. Inte blir det bättre när någon ondsint sate börjar skicka sms till tjejerna där det framgår att ”någon” minsann vet om vad som hände den där hemska kvällen. Upptakten? En bitter jävel med ett modifierat fälgkors börjar mörda examensstudenter.



Handlingen är ganska banal, skådisarna vad man förväntar sig i en ”straight to DVD”-slasher och den sedvanliga twisten kunde egentligen förutspås direkt genom anslaget. Det är fantasilöst, aldrig skrämmande och hela tiden väldigt genomskinligt.

Det finns ett fåtal höjdpunkter i Sorority Row som ofta innefattar smaskigt blod och hutlösa gapskratt från min sida. En stackars pingla blir mördad med en spritflaska på ett väldigt originellt sätt och karaktären ”Kyle”, spelad av Matt Lanter (känd från nya 90210-serien), spelar så stereotypt att parodistämplen ständigt seglar över hans panna. Kul, absolut. Bra? Nja. På tal om karaktärer så spelar Leah Pipes (känd från absolut ingenting) den otroligt enerverande bitch-karaktären ”Jessica”, som inte bara hatas av alla andra karaktärer i filmen, men också av mig själv. Hade en biografisk film gjorts om mitt liv baserat på hennes prestation i Sorority Row så hade den rullen antagligen marknadsförts med namnet Män som hatar kvinnor, vilket känns jättejobbigt då jag är väldigt mycket för jämställdhet på alla sätt och vis. Tack å lov spelas huvudkaraktären i alla fall övertygande av mysiga Briana Evigan (även hon känd från absolut ingenting).



Ska du se slasher-film, se inte Sorority Row. Eller vänta, skaffa den och spola fram till spritflaskemordscenen och lägg av att asgarv, sedan kan du förslagsvis förgöra skivan. Ge inte bort den till någon, det skulle bara vara osmakligt och inte snällt alls.