Detta är Kirk (Jay Baruchel): Han jobbar som flygplanskontrollant, kör en risig bil, är kär i sin gamla tjej Marnie som han desperat försöker få tillbaka. Hans familj är dessutom riktigt korkad och ger honom ingen ro, och för att avsluta det hela så har han riktigt dåligt självförtroende. Han är med andra ord en loser. Molly är antitesen. Hon är snygg, populär och tjänar pengar. Hon är i Kirks ögon ”perfekt”. Ett hastigt möte på flygplatsen mellan de två leder leder till att de oundvikligen måste ses igen, då passar Molly på att styra upp en dejt. Vilket självklart leder till att de blir ihop. Men Kirks kompisar sätter griller i huvudet på honom, då de har en teori om att att såkallade "tior" (med andra ord "perfekta människor") bara kan blir ihop med människor som ligger mellan sju till tio på den skalan. De klassar Kirk som en femma på skalan. Denna teori kan ju bara självklart leda till trubbel.
Jay Baruchel som spelar huvudrollen gör sig dock en björntjänst i och med denna film. Gång på gång spelar han den töntiga nervösa killen, och kommer nog få svårt att slita sig loss snart, precis som Michael Cera från filmer som
Superbad och
Juno. Det ska tilläggas att han spelar väldigt bra som den rollen.
Det finns ett underliggande tema i filmen att man ska ha självförtroende, och att man ska vara nöjd med sig själv. Det är ungefär så djup filmen blir, men man förväntar sig inte riktigt att dessa komedier ska vara djupa, så det får man helt enkelt se förbi. Manuset är bitvis rätt skarpt, med repliker som definitivt får en att skratta till, och det märks sannerligen att manusförfattaren har sett på
American Pie när det gäller vissa scener. Dock blir det rätt larvigt när det allvarliga snacket kommer in, klyschigt är ordet. Det finns även vissa scener som är extremt krystade, långa utdragna diskussioner om egentligen ingenting. Men på något sätt är det ändå en smågullig film som har sina stunder.