BOKRECENSION: Dracula (1897)

Unga Jonathan Harker skickas till Transsylvanien och Greve Dracula, av advokatfirman han är lärling hos. Greve Dracula vill köpa en herrgård i London. Jonathan Harker berättar i sin dagbok hur han reste från sin hemstad till Transsylvanien. Han hämtas upp av en man med häst och vagn och de påbörjar sin resa till det spöklika slottet där Greve Dracula bor. När han kommer fram tror han att han har kommit fel. Det inte finns några tecken på liv och inga lampor är tända. Det är mörkt och ingen är där. Men helt plötsligt öppnar Greve Dracula dörren.

Jonathan Harker inser genast att något är skumt med greven. Han är förvånansvärt stark för sin ålder, han ser ut att vara mer än 100 år gammal, hans hud är väldigt vit och han reagerar på kors och vitlök. Men tuffa Jonathan vet att något inte står helt rätt till, men vågar inte fråga vid första mötet med greven. Så småningom inser Jonathan att han är en fånge i slottet och att han har och göra med en omänsklig varelse.

Bram Stoker föddes i Clontarf, en förort till Dublin år 1847. Hans debut som författare var med boken "The Primrose Path". Det som inspirerade Bram Stoker att skriva skräckromanen Dracula var när han åt middag med en professor från Budapest, som berättade om Vlad Tepes. Efter det fick Bram mardrömmar om den transylvaniska prinsen tillsammans med blod, fladdermöss och fasligheter. På morgonen vaknade han och skrev ner roman om sina fantasier och det resulterade i skräckromanen Dracula.

[img0,200,R] Jag förväntade mig att språket och stilen på boken skulle vara främmande och lite svårare än vanligt, men redan efter de första kapitlen insåg jag att det inte alls fanns många skillnader mellan språket då och nu. Exempel: ”Nå, sade han till sist, berätta för mig om London och om det hus som ni har köpt åt mig. Jag bad om ursäkt för min försumlighet och gick in i mitt rum för att ta fram dokumenten ur min väska. Medan jag sorterade dem hörde jag skrammel av porslin och bestick från rummet intill, och då jag gick genom det såg jag att bordet var avdukat och lampan tänd, för vid det här laget var det alldeles mörkt. Lamporna i arbetsrummet eller biblioteket var också tända och jag fann greven liggande på soffan medan han läste – av alla tänkbara böcker – Bradshaw’s Guide”.

Dracula av Bram Stoker är en fantastisk bok. Det intressanta med boken är dess centralgestalt, Greve Dracula, som ingenstans ges ordet utan bara blir citerad och gestaltad genom andras ögon. Ändå är det aldrig något snack om vem som håller i piskan, vem som med sin existens hetsar alla ögonvittnesskildrare mot det apokalyptiska slutet. På det sättet håller han inte bara bokens karaktärer i ett järngrepp, utan även läsaren.

Det finns ingenting som hindrar Bram Stoker från att presentera en av de bäst genomförda mystifieringarna någonsin. Vi tycker om Dracula eftersom vi också vet att det har funnits en historisk ”Dracula”, det finns blodsugande fladdermöss, Karpaterna är faktiskt en bergskedja, folktron lever förvisso kvar i dessa trakter. Där någonstans i glipan mellan det påvisbara och det sunda förnuftet bor den här fantastiska romanen. I få känner man sig så hemma som i Dracula.