Recension: Call of Duty Black Ops

De har samlats för att diskutera de största verken inom deras verkningsområde. Konstnären pratar sig varm om Mona Lisas mystik och målningens mångdimensionella natur. Filmvetaren proklamerar att Citizen Kane har den mest geniala narrativa strukturen någonsin. Författaren utnämner det odödliga verket Ulysses för dess banbrytande skrivsätt och allegorier. Och så kommer turen till spelnörden varpå han blygt säger: Call of Duty-serien. Det blir tyst. Övriga tittar på honom med skep...

De har samlats för att diskutera de största verken inom deras verkningsområde. Konstnären pratar sig varm om Mona Lisas mystik och målningens mångdimensionella natur. Filmvetaren proklamerar att Citizen Kane har den mest geniala narrativa strukturen någonsin. Författaren utnämner det odödliga verket Ulysses för dess banbrytande skrivsätt och allegorier. Och så kommer turen till spelnörden varpå han blygt säger: Call of Duty-serien.

Det blir tyst. Övriga tittar på honom med skeptisk min och med nedlåtande blick.

Han börjar tala.

- Det är inte så att jag faktiskt tycker Call of Duty-serien hör till spelvärldens främsta verk. Det finns betydligt mycket bättre spel, men ända sedan Modern Warfare har serien varit ett föredöme inom branschen när det kommer till att utnyttja den narrativa potentialen hos spelmediet.

För att inse storheten i ett spel som Black Ops - ett spel som för många kan te sig som idiotiskt och föråldrat, inte mindre för er konstvetare – så måste jag först förklara vad som skiljer spel från övrig konstform.

I ett spel är du inte åskådare, du är inte heller passiv deltagare – du är aktivt deltagande och det som händer i spelet händer dig. För att leva sig in i ett spel som Black Ops krävs dock ett par förutsättningar. Om vi pratar spel som försöker efterlikna verkligheten rent visuellt, och då främst krigsspel, är realistisk grafik ett krav för inlevelsen. Black Ops har inte bara sanslöst snygg grafik, det har även ett otroligt vackert sceneri som kommer få dig att kippa efter andan vare sig det är Vietnams paradisiska djungel eller Hong Kongs dunkla gränder du beskådar.

Men grafiken är långt ifrån allt. Ett spel måste även bestå av trovärdiga och mänskliga karaktärer som deltar i mindre trovärdiga scenarion, samtidigt som handlingen måste väcka intresse och uppmana spelaren att ta sig vidare. Det är här det största klivet mellan Modern Warfare 2 och Black Ops har tagits. Handlingen i spelet är nämligen – håll i er nu – intressant! Detsamma gäller några få rollpersoner som man numera får ett starkare känslomässigt band till än i något av de tidigare spelen. Treyarch har nämligen insett att det opersonliga hoppandet mellan ett flertal karaktärer i föregångaren ledde till en styltig och osammanhängande story. I Black Ops känns istället karaktärshoppen logiska, snyggt genomförda och naturliga.

Black Ops utnyttjar dagens tekniska möjligheter till fullo för att förmedla en oslagbar närvarokänsla. Miljöerna ser äkta ut, vapnen smattrat olidligt högt, soldater skriker order till varandra i kontrollerad desperation och mitt i detta helvette står du – spelaren – som är tvungen att göra ditt bästa för din och dina medsoldaters överlevnad.

Vad blir då följden av denna intensiva närvarokänsla? Jo, att allt du gör känns näst intill äkta och de virtuella soldaterna på skärmen blir plötsligt mer än bara dockor. Spelet fylls således med moraliska val och situationer som du kommer känna dig riktigt obekväm vid – ultravåld, tortyrscener eller bara avsmaken när din medsoldat utbrister ’’nice kill’’. Den nyanserade porträtteringen av kriget och soldaterna påminner om filmer som Apocalypse Now eller Generation Kill där man fokuserar på krigets sjukliga effekter på soldaternas psyke - ingen frisk människa skulle säga ’’nice kill’’ (precis som ingen frisk människa skulle inta ett fiendeläger med ändamålet att få surfa).

Samtidigt bör jag klargöra att man inte alls behöver anse Black Ops vara ett konstverk för att kunna njuta av det. Att spela det kan liknas vid att se en valfri välregisserad actionrulle. bara att inlevelsen - och således spänningen samt underhållningen - är flera gånger högre när man spelar Black Ops än ser på actionfilm. Speciellt då spelets kampanjläge är minst lika bra som föregångarens. Man kan även ta del av multiplayer-läget som är lika lättillgängligt underhållande som alltid.

Spelet är alltså väldigt mångfasetterat beroende på hur du väljer att spela det. Lever du dig in i spelet kommer det att väcka känslor. Gör du inte det kommer du fortfarande ha väldigt roligt.

Ni får ursäkta liknelsen, men Black Ops är med andra ord mångdimensionellt, ungefär så som Mona Lisa, Citizen Kane och Ulysses är.

Av: Aldo Sartori för Gameplayer.se

4