Bokrecension: Alex Schulman – Att vara med henne…

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött är den långa titeln på den korta historien om när Alex skiljde sig, träffade sitt livs kärlek och fick dottern Charlie. Allt inom loppet av ett år.

Boken tar sin början den 4 juli 2008 när Alex separerar från sin fru, och avslutas den 4 juli 2009 som är födelsedagen för hans dotter. Däremellan upplever Alex många toppar och dalar, de flesta av dem har någon koppling till Amanda Widell. Amanda Widell är kvinnan som Alex, och till synes resten av Sveriges mediamän, är mer eller mindre öppet förälskade i. Hon beskrivs som ”Amanda Widell” i nästan hela boken, som någon slags överhet som är omöjlig att nå upp till. Idag vet vi att Alex och Amanda fann varandra och är lyckligt gifta, men vägen dit var inte rak. Alex beskriver väldigt träffande om hur han måste anstränga sig till det yttersta bara under ett telefonsamtal för att varenda ordvändning ska vara alert, och jag blir fysiskt utmattad av att läsa om deras första trevande möten.

För att den mediala kameleonten skriver som en gud behöver inte sägas två gånger. Jag började göra små hundöron på sidorna där det fanns en extra slående eller välskriven formulering, och resultatet blev en bok där fler sidor är markerade än de som inte är det. En nyutgiven bok av Alex är en fröjd för oss som älskar honom, och därför tycker jag att det är lite tråkigt att han på sina ställen återanvänder tidigare publicerade krönikor och blogginlägg som inte alltid tillför något. Jag visste att boken till viss del är skriven utifrån gamla alster, men ibland bryter skildringar om medeltidsveckan och boksigneringar stämningen i boken. Speciellt om man har läst dem förut. Att skriva en kärlekshistoria så sprängfylld av känslor utan att det någon gång går över gränsen till smetigt är svårt, men Alex lyckas. Jag skulle bara vilja vila i det.

Att vara med henne är en himlastormande berättelse om kärlek och det gör mig så glad att Alex inte fegar ur och ironiserar över sig själv. Han skriver så mänskligt vackert, ärligt och lättläst om hur skräckinjagande det kan vara att bli kär samtidigt som jag ibland får skratta rakt ut åt hans briljanta bildspråk, och det räcker för att göra Att vara med henne till en fin och rätt ovanlig läsupplevelse. Frågan är vad för anstötlig dokusåpa han måste leda för att kompensera för den här lilla boken om gigantisk kärlek.