Jaha, och vad hände egentligen med Florence Valentin?

Florence Valentin hade ett tag möjligheten att bli Stockholms egna Håkan Hellström, de hade kunnat fylla Gröna Lund under de där heta sommarnätterna och få tjejgäng att skrika för kung och fosterland. Det såg rätt lovande ut när de brände av en av deras mest kända låtar Pokerkväll I Vårby Gård på Allsång på Skansen sommaren 2007. Det kändes som att de var redo att ta plats på den svenska musikhimlen. Men de försvann i glömska och det tog mer än två år innan de släppte ett nytt album.

Fredrik Virtanen skriver i en av sina krönikor: ”Florence Valentin är Sveriges bästa band som nästan ingen känner till”, vilket är en sann och samtidigt tråkig summering. Love har självt sagt i en intervju att de "gillar att slåss i underläge”. Så för dem själva är allt frid och fröjd egentligen, de tycker att det är okej att stå på ett av Vänsterpartiets torgmöten istället för att stå på Hovet med tusentals människor. Det är därför de är ett coolt band. Men egentligen så baserar det sig på en rätt löjlig tanke. Alltså att ett band ska vara bra, men inte för bra för då är man sell-outs. Men låt oss släppa det nu.

Florence Valentin är sann pop-punk med klassiska socialrealistiska budskap. Men Love har likväl förmågan att få till de där tidlösa låtarna om oss människor och våra relationer. I ena änden har vi till exempel låten Bilen Brinner som handlar om den högerextreme politikern Jörg Haiders död, och i den andra änden har vi låten Hopplös som handlar om en mytomanisk fullkomligt misslyckad kompis som Håkan Hellström lika gärna hade kunnat skriva. Det går även att hitta Cornelis Vreeswijk-drag på Johnny Drama (2004), som är ett rätt harmoniskt album till skillnad från deras övriga verk.

Nu till det musikaliska. Florence Valentin senaste skiva Spring Ricco låter väldigt mycket som det skotska bandet Glasvegas, och Pokerkväll I Vårby Gård låter som det gamla punkbandet The Clash, men det får man helt enkelt acceptera. Svenska artister snor och lånar friskt. Florence Valentin är inte de enda.. Håkan Hellströms Nu Kan Du Få Mig Så Lätt är lik The Eagles låt Desperado. Lasse Berghagens låt Teddybjörnen Fredriksson låter som The Lady Came from Baltimore av Tim Hardin och så vidare. Även fast de lånar så har de lyckats skapa ett eget sound. De vågar experimentera med stråkar och blåsinstrument, de vågar gå från soulpunk till folkcountrypunk. De har ingen riktigt konstant stil det går att förknippa dem med, men deras stomme är punk. The Clash som sagt.

Nu är det 2011 och det verkar som att Florence Valentin har splittrats enligt Love Antells sida på luger.se. Love Antell spelar närmast som gitarrist i Perssons Pack och har turnerat med Lars Winnerbäck. Ett soloalbum ska vara på gång och bandmedlemmarna från Florence Valentin ska alltjämt kompa Love så än är väl inte slaget helt förlorat. Vi kanske trots allt får en egen Håkan Hellström som kan romantisera vår ibland fantastiska, ibland usla huvudstad.

Tills dess så finns Florence Valentins samtliga verk på Spotify. Hela Spring Ricco-albumet känns riktigt somrigt. Lyssna då lite extra på låten Mellan Krigen, en fullkomligt genial låt. Bob Dylan hade lika gärna kunnat skriva den på 60-talet när han var en stor figur i medborgarrättsrörelsen. Rader som "Längst bort på linjen står komplexen i grå betong där ingen arkitekt vill se sina ungar växa upp" och "Vi bygger broar till kontinenten, men här finns stadsdelar som aldrig möts" klingar bara så rätt. Dylan hade banne mig blivit avundsjuk, för något så bra har han inte skrivit sedan ... ja, jag var inte född i alla fall. Men det finns även ett sånt härligt romantiskt skimmer över låten, kanske beroende på att melodin påminner om låten Oh Girl av bandet The Chi-Lites. Hur som helst så är den förbaskat bra låt som passar bra till de där solnedgångarna på Skinnarviksberget på Södermalm, för att sätta det i en Håkan Hellström-kontext.