En rutten bris av alkohol och tuggtobak snirklar sig in genom mina näsborrar när mannen hastigt vrider sig om. Hans rödsprängda ögon stirrar nu på mig som om jag vore självaste djävulen. ”Why not?” fräser han fram.
Jag borde givetvis ha känt av att det inte direkt låg en kamratlig stämning i luften. Att det inte var någon myspysig Ernst Kirchsteiger som satt bredvid mig. Mannen vid min sida ägnade garanterat inte sina sommarmorgnar åt att dansa omkring barfota på nylackerad fiskbensparkett - snarare med att få sådana som Ernst att gny som små griskultingar.
Trots det är mitt svar av någon dum jävla anledning lättsamt och ironiskt. Den värsta tänkbara kombinationen ska det snart visa sig.
För i samma sekund som jag småler och säger ”Because I’m from Sweden and we don’t really believe in religion over there” studsar mannen upp från bänken och med saliven sprutandes ur den tandlösa munnen börjar han skrika hejvilt åt mig.
”I want you the hell out of this country in 24 hours!”
”People like you are the scums of the earth!”
Och min personliga favorit: ”I bet you have a really nice time in Sweden, with your faggot friends and all the drugs from Amsterdam”.
Det enda jag kan göra är att tyst sitta kvar och hoppas att han inte har någon trubbig jägarkniv nerstoppad i läderkängorna och att bussen snart ska komma. Det gör den inte. Men efter ett tag tröttnar lyckligtvis hillbillyn på min svenska tystlåtenhet och bussens försening och lunkar upp bland bergen.
När bussen sen väl anländer, fyra timmar försenad, stinker den av urin och spya och samtliga passagerare ser ut att vara tagna direkt ur ett avsnitt av Cops.
Det känns nästan lite tryggt.