Novell: Jag har glömt ditt leende

Kommer du ihåg kärleksnovellen ”jag minns ditt ansikte”? Den här alltså. Vill du veta hur den historien ser ut ur det andra perspektivet? Följ med på den andra delen i berättelsen om Elin och Sandra.

Jag har glömt ditt leende
dina havsblå ögon och
gesterna
som bara jag förstod

Jag putsar köksfönstret. Tar bort varenda litet korn av smutsighet, som om det gör någon skillnad att ha ett rent fönster när hjärtat är nersmutsat med tankar som borde trängts undan långt före bröllopsdagen. Jag undrar ibland varför du kom på bröllopet. Vad hade du där att göra egentligen? Jag undrar ibland också vad jag hade där att göra. Och varför din mun, som jag låtsats är någon annans, ständigt visas som storfilm i min hjärna.

Jag har glömt
att världshav
kontinenter
olikheter och normer
kan raderas i ett enda leende

Jag sliter blicken från smutsigheten och tittar ut genom det snart spegelblanka fönstret. Och där, där finns plötsligt inte bara grannens gamla Volvo och de nästan nermejade brevlådorna. Där finns något mer. Någon mer. Någon som påminner mig om doften av vår och känslan av nybadad hud. Om att färdas i ett minne och slå volter i samklang. Det måste, det kan inte, det måste, det kan inte,

det måste,
det kan inte vara du tänkte jag.

Jag har glömt
maskrosorna som vi sparkade sönder
hur de spreds med vinden
och hur jag önskade att få
blåsa bort med dem

Men det är du. Du, du, du, bara du som går längs den smala gången upp till min ytterdörr och låter tiden stanna medan det tar smärtsamt många sekunder, eller är det minuter eller timmar, innan du slutligen ringer på. Jag hinner tvätta händerna, kamma håret, rätta till soffkuddarna och tänka ”vad fan håller jag på med” trehundratjugosju gånger.

Jag öppnar dörren och kan inte motstå att krama dig direkt. Ditt hår ser lika lent ut, dina ögon lika farligt öppna och din kropp lika riskabelt frestande ut som då. Det är bara allt annat, och ändå inget annat, som har förändrats. Jag frågar vad du gör nu förtiden när jag egentligen vill veta vad du tänker och biter mig själv i tungan när jag vill undra om du någonsin undrat vad som hade hänt om …

Jag har glömt
varför jag kämpar
så hårt
för att glömma

Jag är beredd att gå ner på knä. Be om en ny chans. Återerövra våra vingar och flyga iväg bort, bort, bort, från inget till allt. Jag önskade att jag hade gjort det för länge sedan. Bara lämnat allt för att leva ut den odödliga drömmen. Jag önskar att jag kunde känna vad du tänker. Att jag fortfarande kunde se på dina ögonbryns rörelse vilken sinnesstämning du befinner dig i eller avgöra hur uppriktig du är genom att bara andas in din utandning.

Du ser ut att ha en fråga hängandes på tungan och jag vill trycka mig tätt intill dig, kyssa andan ur dig och fiska upp den med tungan. Istället ser jag ner på dina slitna Converse och känner lukten av din vaniljparfym. När jag tittar upp igen är det inte din havsblå blick jag möter. Det är den svarta. Den som du alltid sparade för speciella tillfällen som du så vackert kallade dem.

Jag backar undan. Instinktivt medveten om hur skrämmande sant ordspråket ”det blev för mycket av det goda” är och vad det egentligen betyder. Din hand är knuten och jag kan inte låta bli att lägga märke till hur förbannat sexig den är i det tillståndet när du höjer en kniv mot mig och jag kväver ett skrik. Du tittar på mig med den intensivaste av svarta blickar och spänner varenda muskel i ett försök att ta i allra mest. Jag höjer händerna för att skydda mig och ser kniven kraschlanda i likblek hud. Små röda droppar börjar rinna. Jag tror att jag skriker. Men det är du. Det är du, du, du, bara du som blöder.