Novell: Vi skulle aldrig korsa samma vägar

Kanske hade också vissa sagt svagheten, men jag tänkte att jag väljer idag att inte lyssna på dem. Kaffet hällde inte upp sig själv, så jag halkade ner från fönsterkarmen och satte mig vid köksbordet. Jag funderade över om tystnad och ensamhet gick hand i hand. Oavsett hur många människor som befann sig i ett rum. Jag kom fram till att det inte var så. För jag glömde, styrkan av närhet.

Mannen jag sett genom fönstret, måste ha varit omkring femtioårsåldern. Jag hade nyss sett honom plågas av ett dramatiskt höstväder. Medan jag själv satt inne i värmen och väntade på att kaffet bryggde sig själv. Livet var inte bara hos mig ett orättvist töcken. Jag undrade om han också drömde om att falla i någons armar. Drömde han också om att älska och att älskas? Det var så typiskt mig, att drömma mig bort i en främlings liv. Jag undrade hur han hade det bakom låsta dörrar. Hade han familj? Var han skild? Eller kanske änkling?

Det spelade kanske inte så stor roll. För vi skulle ändå aldrig korsa samma vägar. Jag var nitton, hade nyss flyttat hemifrån och lärt mig brygga ett drickbart kaffe. Han var, en främling, äldre än mig egen far och hans yta var dyster och hård. Ändå kunde jag inte förmå mig att släppa bilden som låst sig fast i mitt huvud.


När natten kom befann han sig i mina drömmar. Vi satt på en parkbänk och såg på en bäck som porlade framför oss. Solen målade hundratals färger i mitt hår och vi log samtidigt som resten av världen blev att gråare, men det bekymrade oss inte. Vi var just där, just då och vi tänkte aldrig på morgondagen, vi fanns bara till.