Bio-recension: In time

Det finns inte längre några sjukdomar. Man blir automatiskt minst tjugofem år gammal, såvida man inte drabbas av något så livsfarligt som att ramla nerför ett berg eller blir ihjälskjuten. När man blivit tjugofem år börjar en klocka som sitter inbyggd i varje människans arm att ticka. Den visar hur lång tid man har kvar att leva, vilket från början är ett år men sedan snabbt ökar eller sänks beroende på vilket liv man lever. Det är nämligen den klockan man håller fram när man ska köpa lunch eller betala bussbiljetten. Med andra ord är tid pengar. På riktigt. Med enkel logik kan du nu räkna ut att de rika kan leva för evigt och de fattiga riskerar att dö varenda liten minut, varje gång priset går upp eller lönen går ner.

Det finns så mycket filosofi i konceptet att det närmast känns pinsamt att filmen ligger under genren thriller. Men det är klart att det är en thriller. Spänningen ligger på topp och vändningarna är ofta riktigt snabba. Amanda Seyfried och Justin Timberlake är lika snygga som alltid och spelar med precis samma snygghet. Seyfried spelar en kvinna som är uppväxt i en familj som har allting i överflöd medan Timberlake är en man som växt upp i ett getto med ständig kamp för varje dags överlevnad. De träffas, rubbar varandras världar och sluter samman för att kämpa för målet att ta från dem som har mer än vad som borde vara rimligt och ge till de som knappt har något alls. En underbar Robin Hood-story i grunden med lager av filosofier ovanpå.


I biosalongen slukas jag upp av karaktärerna och berättelsen, som utan tvekan är helt genialisk, men möjligen skulle göra sig bättre i bokform. En bok skulle förmodligen kunna spegla det filosofiska djupet på ett tydligare sätt och man skulle inte riskera att distraheras av själva skådespelet. Jag vet inte. Jag går i alla fall därifrån med en svårighet att skilja på verkligheten och det som jag nyss upplevde så påtagligt verkligt där inne i mörkret. Skillnaderna är i många avseenden heller knappt märkbara. Allt ter sig bara mycket brutalare när det finns ett konkret facit på varje människas livslängd, istället för ett mer diffust sådant.

Efteråt tänkte jag på hur ofattbart orättvist det är att filmen på en nivå är verklighet redan nu då jordens resurser är förskräckligt ojämnt fördelade. Jag tänkte på hur det skulle vara om man kunde leva som tjugofemåring i femtio år istället för att rätt och slätt bli sjuttiofem år. Jag funderade på vad som skulle hända om alla kunde leva för evigt, var alla människor skulle få plats, vad alla skulle göra. Och om man ens vill leva för evigt.