Idol 2011 – när svansången blir kråksång

I år meddelade TV4 att man äntligen ger upp Idol-konceptet. Inte en dag för tidigt. Många har skrivit om detta före mig, men med tanke på att vi idag står för den sista svenska Idol-finalen någonsin måste jag få ett ord med i laget innan det är kört (det vill säga i tio år, fram tills Fyran återvinner konceptet i en så kallad nysatsning, då åter med Peter Swartling och Kishti Tomita i juryn).

Idol som programidé är något av det mest förljugna som visats på svensk tv. Unga artister luras att tro att de är begåvningar utöver det vanliga, när det enda de gör i veckofinal efter annan är covers på låtar som någon annan gör bättre. Att Anders Bagge smäller av en kinapuff, mäter publikens jubel i decibel och basunerar ut att deltagaren vida överträffat originalet är lurendrejeri och elakt. Det borde ju deltagarna begripa själva att de naturligtvis inte är. De flesta idoler står sedan med skägget i brevlådan och darrar på läppen inför en hård och kall verklighet. Typ. Inte konstigt när de kommer från ett program där hälften av juryn spiller ljug och den andra hälften blir utbuad av en enhällig publik vid minsta spår av kritik och förslag på vad som borde ha gjorts bättre.

Därför var det enligt mig av största vikt att Idol 2011 skulle bli säsongen som slutade med en vinnare som går till historien som ett original, något alldeles eget. Moa Lignell framförde en egen låt - när skedde det i Idol senast? - men som av ett mysterium i klass med Palme-mordet röstades hon förra veckan ut för att ge plats åt ännu en i raden av kompetenta manliga rocksångare, Robin Stjernberg. Problemet är att det hos honom inte finns ett enda unikum, inte ett uns av originalitet. Bara en sångröst som vilken annan som helst. På ren svenska: så satans jävla trist att det dammar om det. Han är den där typiska deltagaren som av fullständigt obegriplig anledning lyckats glida med ända till slutet, precis som Minnah i fjolårets säsong.

På andra sidan podiet: Amanda Fondell. Enligt de flesta en tjej som fullkomligt dryper av originalitet. Jag är skyldig att berätta sanningen för er. Det lite svårmodiga, flummiga har hon tagit direkt från Ane Brun. Det whiskyskrovliga, ja, törs vi gissa att hon bett Duffy om mercy för att få det? Att leka svår är dessutom inget tecken på begåvning. I mina öron har hon lustmördat nära nog varenda låt hon företagit sig.

I final står alltså en helt vanlig kille som ingen egentligen minns av någon särskild anledning och en tillbakadragen tjej med lånade kvaliteter. Det är oerhört sorgligt att se att den sista och potentiellt bästa säsongen av programmet ändå inte lyckas leverera något nytt blod överhuvudtaget.

Bara samma gamla tråkiga val mellan pest eller kolera, och så en nyskriven vinnarlåt med schlagerhöjning i refrängen som grädde på moset. That's entertainment!