Finalistnovell: Som ett äpple

Som ett äppleAv: Agnes Sperlich Vi stod bakom trädet i äckelgubbens trädgård, Minna, Elin och jag, och kastade äpplen på hans katter. I en stor utomhusbur, nästan som ett litet rum, bodde de alla. Från början var de hemlösa, vandrade omkring i skogarna i närheten, men han tog hand om dem och de tycktes bara bli fler och fler för var dag som gick. Ingen tyckte om äckelgubben. Det sades att han övertalade barn att komma in i uthuset, eller boden, och där gjorde han hemska saker med...

Som ett äpple
Av: Agnes Sperlich

Vi stod bakom trädet i äckelgubbens trädgård, Minna, Elin och jag, och kastade äpplen på hans katter. I en stor utomhusbur, nästan som ett litet rum, bodde de alla. Från början var de hemlösa, vandrade omkring i skogarna i närheten, men han tog hand om dem och de tycktes bara bli fler och fler för var dag som gick.

Ingen tyckte om äckelgubben. Det sades att han övertalade barn att komma in i uthuset, eller boden, och där gjorde han hemska saker med dem. Vad det var för hemska saker som hände i boden fick vi dock aldrig veta. Det var ingen som ville tala om det för oss, men vi var inte dummare än att vi kunde räkna ut det själva. Minna påstod att hennes storebror och hans vänner hade sett mannen lura in en stackars flicka där och hon var sig aldrig lik igen. Därför brukade vi ibland gå hit och dra äpplen från trädet och kasta dem på katterna. Lite som ett straff, för att han var så vidrig och hemsk.

”Det ska han ha, den jäveln”, svor Minna och vi andra höll med.

Gallret var fäst mellan huset och uthuset och hålen var stora nog åt att få igenom de små, ännu omogna äpplena. Minna kastade hårdast och de katter hon träffade skrek förtvivlat och for som skott över till andra sidan, bara för att där träffas av Elins äpplen. Hon var vänsterhänt och kraften kunde inte riktigt mätas med Minnas, men hon var åtminstone starkare än mig. Jag stod i mitten och siktade på de tjockaste katterna, de som varit i inhägnaden längst. De var också de suraste, väste och spottade och slog med tassarna i luften efter äpplena. De hade lärt sig att inte vara rädda. Fast det borde de vara. Det borde de verkligen.

”Försök kasta med armen i sidan, då får du mer kraft”, uppmanade Minna och demonstrerade.

KLIRR!!

Minnas äpple missade den sticksmala katten, som tog ett språng åt sidan, och äpplet studsade hårt mot väggen och vidare in i rutan strax ovanför den upphöjda pallen i utomhusburen. Vi stannade upp, alla tre, och stirrade på rutan alldeles förstummade. Strax efter dök ett grått och gammalt ansikte upp i fönstret och äckelgubben såg på röran med förvirrade ögon. Blicken rörde sig över hålet i fönstret, som uppenbarligen inte funnits där förut, sedan över inhägnaden som av någon anledning var full av små omogna äpplen och sedan på katterna som jamade hejdlöst och tryckte sig mot väggarna och sist vände han blicken mot oss. När det gick upp för honom vad som hänt, vad vi höll på med, verkade det bokstavligt talat slå gnistor i ögonen.

Jag vred på huvudet och tittade på Minna, som samtidigt vände sig mot mig. Hon log brett, så att hon visade tänderna, och hennes blick var alldeles galen. Ögonbrynen satt högt i pannan och ögonlocken var uppspärrade till max. Hon riktigt lös av upphetsning. Det här njöt hon av. Sådan var hon, min vän och jag tror att det var därför som jag tyckte om henne så mycket. Hon var tuff och vågade så mycket. Inte som Elin. Nej, definitivt inte som Elin. Minna var.. annorlunda.

”Tjejer!” pep Elin och drog i min arm, avbröt mina tankar. ”Jag tror han kommer!”
Och i samma stund for ytterdörren upp och ut dundrade gubben och stormade efter oss. Ansiktet brann av ilska och det såg nästan ut som om han höll på att explodera.
”Spring!” skrek Minna och snurrade runt.

Vi for efter henne och satte av mot skogen. Vi fnissade och sprang, fnissade och sprang.. Sprang så fort våra ben klarade av och skrattade så att tårarna sprutade. Där fick han, tänkte jag. Där fick han, den jäveln. Vi sprang sicksack mellan idegranarna och försökte skaka av oss gubben, men han verkade tvärtom ta in på oss och han befann sig nu så nära att jag kunde höra hans tunga, flåsande andetag strax bakom mig.

”Backen”, hörde jag Minna flämta framför mig och jag följde efter henne upp för den mycket branta backen.

Det var svårt och i benen sved mjölksyran som aldrig förr. Inombords hoppades jag att mannen inte skulle orka ta sig upp för backen, eftersom han var så gammal. Men det verkade finnas mer krut i gubben än vad det fanns i oss. I alla fall i mig. Minna och Elin befann sig redan på toppen av backen, insåg jag när jag kastade en blick uppåt, medan jag knappt var halvvägs upp.

”Akta dig!” skrek Minna och i samma stund kände jag hur två stora händer slöt sig kring mina armar i ett hårt grepp och hur jag mot min vilja tvingades stanna.
”Nej”, pep jag och försökte förtvivlat vrida mig ur hans järngrepp, men misslyckades.
Greppet verkade hårdna för varje sekund som gick och pulsen ringde i mina öron, tillsammans med tankarna som for runt som vilt surrande flugor. Åh nej, jag kommer att dö! Jag kommer verkligen att dö! Mannen flåsade mig tungt i nacken och jag kunde känna hans fräna andedräkt mot min kind.

”Släpp henne!” hörde jag Minnas röst vråla ut, plötsligt alldeles i närheten.
Jag tittade upp, men hann precis lyfta huvudet då jag såg något stort och grått susa förbi i luften, strax ovanför mig. Mannen fick ur sig ett högt, märkligt läte i form av en suck och ett stön. Bara några sekunder efter släppte han taget om mina armar och en tung duns hördes när han for i marken. Jag snodde runt och såg hur han, likt en lealös klump rullade ner för hela backen. Då och då, när kroppen stötte mot håligheter och stenar, slungades den upp tillsammans med löven och kastades åter mot marken och vidare neråt, tills den nådde slutet av backen. Han fortsatte rulla ett par meter, men stannade sedan nästan abrupt och blev liggande.

Jag höll andan och kände illamåendet växa i magen. Tystnaden lade sig som ett tjockt täcke över skogen och bortsett från de vissna lövens blyga prassel i vinden hördes inte ett ljud. En hand landade på min axel och jag ryckte till, men så insåg jag att det bara var Minna. Jag kunde inte vända mig om, kunde omöjligt slita blicken från den mörka klumpen som låg nedanför backen. Fastän jag inte ville, kunde jag inte sluta stirra på kroppen som låg så stilla, så stilla. För stilla.

”Är.. är han.. tror ni?” stammade Elin som var på väg ner för backen. ”Jag menar, han kan väl inte..”, hon tystnade.

Jag kände hur Minna drog bort sin hand och tvingade min blick från kroppen och såg på henne istället. Hon tog några steg framåt och böjde sig ner, lyfte upp en stor, riktigt stor, sten och höll den i sin famn. Först såg jag bara på henne, men när min blick sökte sig neråt på stenen upptäckte jag vad hon tittade på. Ena sidan av stenen var betydligt mörkare än resten och när jag tittade en extra gång förstod jag vad det var. Blod.

Minnas armar skakade lätt, men hennes ansikte visade inga känslor. Hon såg sig inte om när hon gick nerför backen, hon stannade inte när Elin ropade efter henne. Hon fortsatte bara neråt och stannade inte förrän hon nått gubbens stilla kropp. Där stor hon länge och studerade honom. Jag drog in ett djupt andetag och började gå efter henne. Bakom mig hörde jag hur Elin följde efter. Mina ben protesterade, men jag fortsatte ändå tills jag stod intill Minna. Hon tittade inte på mig, men protesterade inte heller när jag tog stenen ifrån henne.

Den var tung, fruktansvärt tung, och det var knappt att jag orkade bära den, men jag förbjöd mig själv att tappa den. Istället tog jag några knappa steg fram och såg en sista gång på äckelgubben som låg i en märklig ställning på marken. Högerkinden var täckt av blod och smuts och löv och ur näsan rann det också blod. Ögonen stirrade konstigt tomt ut i luften, nästan som om han vore död. Men han andades, det såg jag. Bröstet rörde sig långsamt uppåt och sedan neråt igen, så han kunde inte vara död.

Så plötsligt.. Gubben hostade till och mer blod tycktes skvätta ur munnen. Han knep ihop ögonen och lät dem vara slutna ett kort ögonblick. Sakta, sakta öppnade han dem igen och såg rakt på mig. Min puls steg igen. Bakom mig hörde jag hur Elin drog efter andan.
”S..”, gubben hostade igen. ”Snälla.. lilla du..”

Paniken nafsade mig i magen. Den gamle sönderslagna mannen kämpade för att sträcka ut sin hand mot mig. Jag blundade och lät verkligheten försvinna, tvingade bort allt det hemska och tänkte istället på Minna. Hon hade räddat mig. Nu var jag tvungen att avsluta det här. För hennes skull. Och kanske för Elins skull.

Jag höjde stenen. Mina händer skakade mycket nu och jag orkade inte mer. Jag släppte. Stenens tyngd försvann och den föll. Strax efter hördes ett högt, otäckt krasande ljud när stenen slog mot skallen, som ett äpple som krossas mot marken. När jag öppnade mina ögon hade jag redan vänt mig mot Minna. Våra blickar låste sig i varandras och hon log vagt och i just det ögonblicket visste jag att det var över.

”Det skulle han ha, den jäveln”, viskade Minna och tog min hand.

---

Agnes Sperlich
Agnes Sperlich
Hur väcktes egentligen idén till din novell?
– Just den här novellen är faktiskt en liten blandning av verklighet och ren fantasi. Jag tycker om att plocka små stycken ur livet och sedan vrida på dem så att en helt annan sida dyker upp, en sida som inte alltid nödvändigtvis behöver vara perfekt eller förutsägbar. Att visa att livet ibland kan vara hemskt och brutalt tycker jag är viktigt och detta försökte jag förmedla i den här texten. I det här fallet var tanken på hur en relativt oskyldig, men dum situation plötsligt urartar och blir till en mindre katastrof, det som fick igång min hjärna.

Vad har du för mål med skrivandet?
– Att skriva och få ner känslor och tankar på papper är något som i stort sett alltid varit viktigt för mig. De senaste åren har jag verkligen försökt att ta skrivandet på allvar och till en ny nivå och drömmen om att en dag hålla i en bok skriven av mig själv är större än någonsin. Det viktigaste för mig är att mina texter ska vara ärliga och att de ska beröra, jag vill att de ska säga läsaren något, att man ska tänka till en extra gång. Tänker kämpa vidare mot min dröm och att ge upp står inte med på listan!