På flykt från Fabian Bengtsson

Jag går längs med den lilla kullerstensgatan och försöker naivt tända min cigarrett med en hopplös, barnsäker liten plågoande till tändare. Det blåser kallt men solen är i alla fall framme. En affisch berättar om treans nya program, en till affisch några meter bakom lockar med kexchoklad. Över hela staden: reklam. Jag försöker fly från den och sätter mig på bussen hem som uppenbarar sig som en läglig livlina.

Sätter mig på ett säte någonstans i mitten på bussen (är varken ett snacksaligt original på sätet snett bredvid busschauffören eller en skrikande ungdom med 'bygger, bygger upp och du river, river ner' spelandes ur mobilen längst bak i bussen), bredvid mig uppenbarar sig självklart ännu en reklamskylt. Denna gång för någon tjusig friskola som lockar med gratis dator, körkort, snygga tjejer och eventuellt något slag hyfsad utbildning också. "Hur i helvete kommer jag undan från alla dessa krämare?" undrar jag panikartat för mig själv med svetten rinnandes nerför pannan.

Jag kliver av bussen strax utanför huset. Vid sådana här tillfällen behöver en man lite verklighetsflykt så jag går in och slår på teven för att se lite fotboll. Det funkar, det är en bra, ganska öppen match i brasseligan. Men då blåser dom för halvlek och innan jag riktigt uppfattat det så avbryts sändningen av en hysterisk göteborgare från en av Sveriges största elektronikkedjor som med något osunt i blicken gapar på om olika sorters plasmateve.

Nej, i dagens läge får man uppenbarligen ta till dom traditionella metoderna om man vill freda sig. Dags att fly till skogs med andra ord. Sagt och gjort – jag packar in fiskespö och ryggsäck i bilen och kör ut i skogen och en liten avsides tjärn. Jag riggar upp utrustningen och knäpper upp en kall en. Jag lutar mig tillbaka i ett litet vindskydd vid vattenkanten och läser plaketten på väggen: ”Denna bod är uppförd med medel från Coop”.
Fuck it, det går inte att vinna.