Finalistnovell: Döden i kattskepnad – av Ida Eriksson

Döden i kattskepnad
av Ida Eriksson

Klockan tickar i takt med mina steg, små, korta och snabba för att inte väcka någon. Jag fumlar i mörkret tills mina ögon möter ett ljus. Det är min systers rum, och ljudet som kommer därifrån påminner om förkylningstiderna. Snyftningar och flämtande andningar. Jag stannar upp, kollar in genom dörren och ser barnet ligga med huvudet nere i kudden. Hennes långa ben, som har växt som ogräs under sommaren, är böjda i fosterställning. När jag lägger handen på hennes rygg tittar hon upp.

Ögonen är röda och grusiga, de små läpparna darrar. Jag sätter mig ner och låter henne maka upp sig med ett gosedjur i handen. Hon väljer en grå elefant som hon köpt på Skansen och trycker den mot bröstet, så hårt att det ser ut som om hon försöker försvinna igenom den.

Hon vill inte prata, säger hon. Vill bara gråta. Skakar på huvudet när jag frågar. Jag försöker vara tålmodig, vara den där stöttande storasystern. Men så vitt jag vet så kan hon gråta över att pappa inte gav henne kakor till skolutflykten, likaväl som något mer allvarligt. Hon är bara tio, och har förmågan att ändra humör efter varje blinkning.

Sedan så tittar hon upp, och jag kan se en silvrig droppe röra sig ned över hennes kind i en båge. Stannar på hakan.

"Tiger", säger hon som svar och sedan fylls hennes ögon, svämmar över.
"Jag saknar Tiger".

Tiger var katten i huset, och först så måste jag hålla mig för att inte sucka. Katten har varit död i veckor, och sorgetiden är över. Jag makar mig närmare och hon lägger huvudet på min axel. Vi sitter, klockan tolv på kvällen, på ett rosa Hello Kitty-överkast och ska prata om döden. Jag börjar, säger saker som man har hört tusentals gånger om.

"Ta det lugn, gråt inte, det kommer gå bra. Tiger mår bra i himlen."
"Tror du det?"
"Jovisst självklart."

Först tror jag att jag lyckats lugna henne, att hon tror mig och att gråten är strypt. Sedan så höjs hennes bröstkorg och ett gnällande utsträckt ljud hörs. Som om man skulle trampa på en mus. Jag klappar henne över huvudet, lite tafatt. Är inte bra på hela tröstargrejen. Jag ler lite och får henne att titta på mig, vet kanske hur jag ska få henne att sluta gråta.

"Jag saknar honom så mycket."
"Ja, jag vet. Jag saknar honom också. Men tänk hur kul han har i himlen. Han leker säkert med garnnystan och gigantiska tonfiskburkar just nu."
"Garnnystan?" frågar hon, torkar tårarna och ser förvånat på mig. Som en liten fågelunge som försiktigt tittar ut från boet första gången, tänker jag. Med den lilla uppnäsan höjd och det blonda korta håret som en virvelvind runt ansiktet.
"Ja, stora blåa som aldrig tar slut" säger jag, spelar över och ritar ett stort runt klot med händerna. "Eller vad tror du? Vad finns i Tigers himmel?"
"Han gillade... han gillade verkligen sådant där kattgodis som ser ut som fiskar. Och när man kliade honom bakom örat" säger hon, lite tveksamt, som om jag gett henne en mattefråga och hon verkligen inte vill svara fel. Jag nickar upprymt.
"Det har du rätt i", håller jag med. Hon tittar ner, rör lite vid tygelefantens stora öron och snyftar en gång. Ansiktet är lite skrynklat, som om hon försöker att inte gråta. Jag kramar om henne.

"Jag vill inte att Tiger ska vara i himlen. Jag vill att han ska vara här." Hon säger det inte trotsigt, som tioåringar oftast gör. Istället är hennes ljusa röst uppgiven. Jag känner mig skyldig.

"Jag vet. Men han är nog verkligen lycklig där."
"Var han inte lycklig här då?"
"Jo..." Jag ser en bibel som ligger på hennes nattduksbord och tar upp den, lite desperat. Hon hade precis fått den från sin söndagsskola.
"Visst var han lycklig här, men han var gammal och nu är han...guds katt", säger jag och ger henne boken. Hon tittar ner på det svarta omslaget, med sitt namn i guld längst ned. Sedan slänger hon den ifrån sig.
"Gud får väl fan skaffa sig en egen katt! Inte bara ta min!" Hon sätter händerna i kors och ser så sur ut att ögonen glöder. Jag nickar lite. Hade inte hon sett så bedrövad ut under ilskan hade jag kanske skrattat.

Så kan man ju också se det. Medger jag. Jag är för trött för det här, orkar inte. Gäspar lite diskret. Hon är också trött, men jag vet att hon inte kommer sova. Hon är tio, och är envis och ilsken nog att hålla sig vaken natten igenom om hon behöver. Bara hon inte väntar på att gud ska ge tillbaka Tiger, hinner jag tänka.

"Fast gud kanske tog Tiger eftersom han också vill ha en sådan cool katt", viskar hon sedan. Jag kan inte dölja min lättnad.
"Det finns ju faktiskt ingen bättre."
"Han var den bästa av de bästa. Den allra allra coolaste."
"Allra allra coolaste." Hon släpper elefanten och kramar om mig, blickar uppåt. När hon ger mig fågelblicken så är det blicken av en fågel som för första gången flugit. Jag reser mig upp, bäddar ner henne i rosa Kitty-täcke och lägger massor med gosedjur runt henne. Hon blundar, och jag vänder mig om.
"Tror du på gud?", frågar hon sömnigt. Jag stönar inombords.
"Jag vet inte, kanske."
"Jag tror på gud. Vem gör annars regn?"
"Det var en riktigt bra fråga. Gå och lägg dig nu", säger jag, håller tummarna. Och allt som hörs efteråt är försiktiga snarkningar. Jag går ut och stänger dörren. Det är inte förrän jag har tagit mitt vatten, min ursprungliga plan, som jag börjar förstå varför hon varit så ledsen.

Hon hade aldrig sett någon dö förut, eftersom hon varit välsignad nog att ha både mor- och farföräldrar i livet. Hon hade till och med en gammelmorfar som fortfarande kunde cykla. Katten var den första dos av döden hon någonsin upplevt och de två var inte bara husdjur och ägare, utan också lika gamla. De hade växt upp tillsammans, fått sina första tänder tillsammans och lekt tillsammans. De hade varit oskiljbara.

Och när Tiger somnade in lärde de sig också något tillsammans.

Ingen är odödlig.

–––––

Ida Eriksson.

Hur väcktes egentligen idén till din novell?
– Novellen är baserad på en sann historia. Eller rättare sagt ett samtal som jag hade med min lillasyster. Vår katt hade precis dött och hon var väldigt fäst vid det djuret och väldigt upprörd. Som storasyster så trodde jag då att jag kunde trösta, men det gick inte så bra. I början av samtalet gjorde jag nog faktiskt henne mer upprörd. Efteråt så hittade jag er hemsida och tänkte att det kunde vara precis vad tävling behövde. En ärlig tolkning av döden.

Vad har du för mål med skrivandet?
– När det kommer till mitt skrivande så vill jag hela tiden utvecklas. Jag vill bara bli bättre, hela tiden jobba med att få ner ord på papper. Oavsett om det är tidningsskrift, fakta eller litteratur. Jag vill prova på allt.