Finalistnovell: Att gömma sig i skuggan – av Fransiska Lindwall

Att gömma sig i skuggan
av Fransiska Lindwall

Skarp smärta. Isande kyla. Upprepande hugg. Dunkande hjärta. Hon slår upp ögonen hastigt. Hon klarar inte det här. Rädslan tar över, infiltrerar hennes unga kropp med skräck i sin renaste form och vägrar sedan ge med sig. Hon håller på att drunkna i ett hav utan början eller slut. Skarp smärta. Isande kyla. Upprepande hugg. Dunkande hjärta. Hon slår upp ögonen ännu en gång. Varje andetag känns som ett brinnande helvete och allt hon kan se, allt hon kan känna, är rädsla. Lampan tänds, boken tas fram, sidan slås upp. Hon kapitulerar.

Ebba vaknar med ett ryck av att väckarklockan ringer. Boken hon läst under natten ligger nu intrasslad i täcket och när hon sätter sig trött upp faller den med en duns på golvet. Halvsovandes gör hon sig i ordning för att gå till sitt sommarjobb hos tant Gunilla- en gammal vän till familjen. När Ebba var fyra år gick hennes mormor bort och sedan dess har Gunilla varit som en mormor för henne, de har bakat pepparkakor, shoppat och gjort det mesta mormödrar gör med sina barnbarn. I år behövde Gunilla hjälp med att rensa sin vind, något Ebba inte kunde säga nej till. Varje dag har hon uppgifter att ta sig an uppe i vindens kalla vrå. Idag ska hon rensa några dammiga papplådor som hon misstänker innehåller julsaker.

Allt går smidigt tills Ebba känner konsekvensen av en sömnlös natt smyga sig på henne. När hon äntligen tar en fikapaus är hon helt utmattad, vilket inte går Gunilla obemärkt.
”Vad du ser trött ut, vännen! Det ser ut som om du inte sovit på hur länge som helst!”, utbrister Gunilla förskräckt när Ebba stapplar in genom dörren. Utan att tänka svarar hon:
”Och det har jag inte heller...”
Gunilla serverar henne mockarutor och saft och frågar: ”Varför inte? Har det hänt något?”
Ebbas första impuls är att ljuga, men hon ångrar sig snabbt. Hon vill inte ljuga för Gunilla.
”Inget särskilt, det är bara det att jag ligger och tänker för mycket, så mycket att det hindrar mig från att sova... så mycket att jag blir rädd.”
Gunilla tittar undrande på henne och säger ”Jaha, och vad är det du ligger och tänker på som är så skrämmande att det håller dig vaken om nätterna?”
”Slutet”. Hon förvånas över hur ett så enkelt ord kan förklara dimman som ständigt skymmer
hennes liv.
Gunilla tittar på henne allvarsamt, tänker en stund innan hon säger:
”Vilket slut, vännen?”
Ebba blundar, kämpar emot impulsen att lägga sig ner på Gunillas höga säng och glida bort.
”Livets slut, döden”, hon tittar ut genom fönstret, ser hur bladen på aspen utanför lyfts av vinden. Ebba fortsätter stirra, även när Gunilla börjar prata.
”Förklara vad du är rädd för vännen. Det känns alltid bättre om man pratar om det. Kom igen nu, få ur dig det.”
Ebba fastnar med tankarna på dessa sista ord, få ur dig det Ebba, få ur dig det. Hon tvekar, osäker på om hon vill dela med sig av något som känns så privat. Gunilla tittar på henne med kloka ögon, ögon som förmedlar trygghet. Ebba känner hur muren hon byggt omkring sig rasar ner. Hon behöver någon att lita på, någon som är beredd att lyssna, som är beredd att förstå. Utan att tänka så mycket mer börjar hon prata.

”Allt började när en av mina klasskamrater dog i en bilolycka, då förstod jag plötsligt att döden inte bara är soldater i krig, eller svältande människor, den finns runt omkring oss, hela tiden. Man vaknar utan att veta om det är sista gången, man bråkar utan att veta om man kommer få chansen att säga förlåt.” Hon pausar, tar ett djupt andetag och fortsätter sedan: ”Jag kommer dö och jag kommer dö ensam, utan att veta vad som kommer efter. Tänk om det bara tar slut, allt, livet. Jag försvinner, tills inte ens minnet kan hålla mig kvar. Instängd mellan fyra väggar av svart, i ett oändligt universum jag aldrig kommer återvända till. Aldrig, aldrig mer kommer jag få leva. Jorden kommer fortsätta snurra tills dess undergång, solen kommer fortsätta stråla tills den släckts, och jag, jag kommer vara borta för evigt.”
Skarp smärta, isande kyla. Det hugger till i magen, symptomen är tydliga. Hon kan inte ens prata om det utan att känna rädslan komma krypandes. Hon gör motstånd, kämpar, hon är inte klar än.
”Jag är rädd för döden och för det ingenting som kommer efter, jag är rädd för universum och den storhet och mörker som jag kopplar ihop med döden”, hon blir tyst, tänker efter.
”Vi föds döende och varje minut som går leder oss mot ett förutbestämt öde, döden. Den maktlösheten skrämmer mig också. Och ja, jag vet att jag är ung, att jag inte borde tänka på sådant nu, men varje gång jag blundar är döden det jag ser, varje dröm jag drömmer är en mardröm, och jag kan inte glömma det. Svårast är det på natten då jag inte har något att distrahera mig med. Då kan jag inte kontrollera det, jag kan inte kontrollera mig själv!”
Orden tar slut och fast att en ensam tår smyger sig ner känns det som om en sten har lyfts från hennes axlar. Hon känner sig lätt, lite friare på något konstig och ovant sätt. Hon känner samma lättnad som när hon ser solen sakta glida upp på morgonen med vetskapen om att ännu en hemsk natt har nått sitt slut.

Gunilla tittar på Ebba, funderar hur hon ska få denna flicka att öppna ögonen.
”Ebba, vännen, min farmor brukade säga till mig, Gunilla lev livet för att det är vackert. När jag var ung var de orden de visaste jag någonsin hört.” Hon ler som om hon återfått ett kärt minne.
”Livet är vackert. Du har bara ställt dig själv i skuggan vännen, om du kommer ut i solen kommer du se hur allt börjar skimra och glittra med sådan skönhet som stannar tiden, och du kommer undra vad du varit rädd för. Döden är hemsk, sorglig och otroligt skrämmande, men man får inte glömma att det också är en del av naturens gång. Det måste ske, för allas bästa. Jag brukar tänka att döden är nödvändigt för att vi människor ska uppskatta livet. Om vi levde för evigt skulle vi inte känna så starkt, inte titta så noggrant, inte leva lika intensivt. Dagarna skulle bli till en enda röra, utan början eller slut, för det skulle inte spela någon roll. Ebba, lyssna noga nu, lev livet för att du fått chansen, lev livet för att det är vackert.”

Ebba lämnar Gunillas lägenhet med tankarna snurrande i huvudet. Hon behöver tid att tänka och därför tar hon en omväg hem genom den gröna mosskogen.
För Ebba är att gå in i en skog som att komma in i en annan värld. En verkligare värld. Alla känslor blottas i tystheten, i den rena, sanna formen av liv. Bland träd, barr och mossa finns inga lögner, ingen ondska, ingen rädsla. Där finns bara en själ som pulserar med liv, som med varje andetag skapar lugn. Skogen känner inget, tänker inget, den bara tar och ger. Allt blir så enkelt då, så annorlunda från det kaos som växer inom henne. Ett kaos som långsamt börjar sammanfogas och smälta samman till det bara finns het ilska kvar som rinner genom henne som lava.
Hur kan något som hon inte ens kan få ett grepp om ha så mycket inflytande över henne liv? Varför tillåter hon inte sig själv att glömma? Vad är det för fel på henne? Allt känns plötsligt absurt, dumt, ologiskt. Hon vill ju egentligen bara en sak.
”Jag vill ju bara leva, fattar ni inte det!” Hon slår med all sin kraft på en talls sträva stam. Knyter nävarna, blundar och slår. Huden på hennes knogar skrapas bort så att blod sipprar fram, men hon bryr sig inte. Hon är tom, med bara en enda tanke kvar i huvudet, en enda vilja, en ensam önskan.
Hon vill leva.
”Jag vill ju leva, leva, leva!” Henne ljusa röst ekar genom skogen. Jag vill leva. Vill leva. Leva. Alla djur flyr så att de slipper höra denna plågade bön, som upprepar sig tills orden förlorar sin betydelse. Vad är leva, vad är vilja? Ebba vet inte längre. Nu vet hon ingenting. Vad håller hon på med, vad kämpar hon mot, vad vill hon? Leva var det, hon vill ju bara leva.
När hennes knogar är färgade röda av blod slutar hon sin meningslösa kamp mot stammen. Hon börjar istället gå. Hon går några steg och ökar gradvis takten, tvingar sig själv att röra fötterna snabbare. Det är som om hon vill få ur sig allt genom att röra på sig, genom att gå snabbare, stampa hårdare, svinga armarna högre. Mitt uppe i sitt ursinne snubblar hon på en rot som sträckt sig ut på stigen. Hon faller hårt på den våta marken medan tårarna rinner nedför hennes varma kinder och gör så som vatten alltid gör, hittar kortaste vägen ner.

Hon ligger kvar på marken tills hon inte vet om det gått en timme eller en minut. Myror kryper på hennes hand, barr sticker hennes kind som ligger pressad mot jorden och under henne känner hon stenar, rötter, kottar. Hon hör fåglarnas sång och vinden som susar igenom träden. Här är det så mycket lättare att leva, tänker hon. I skogen sker allt enligt naturens lagar utan att någon ifrågasätter dem. Livet är en uppgift och döden en nödvändighet. Med dessa tankar överväldigas hon av lugn och blir förvånad över den glädje hon känner. Glädje över att har hittat något enkelt och logiskt mitt i all förvirring. Glädje över att ha samlat tillräckligt med kraft för att ställa sig upp. Hon njuter av denna okomplicerade känsla och inser att hon vill ha mer. Så när hennes instinkter säger åt henne att springa, lyssnar hon.

Hon springer på stigen, hoppar över stenar och rötter, ler ett leende som känns enda ut i fingertopparna. Med armarna uträckta åt sidorna flyger hon genom skogen, mellan de tätt stående tallarna. Hennes ögon stängs, öppnas, tar in varje liten bit av denna fristad, denna fantastiska värld.
Hon andas djupt, för att det får henne att känna sig alldeles full av liv. En sång smyger sig på
hennes mun och hon sjunger med fåglarna. Hon skriker, högt, så högt. Hon andas, springer, sjunger, hoppar, känner. Lever.
Lever för att döden ändå kommer, vare sig man vill eller inte. Lever för att livet är vackert. Så, så vackert.

–––––

Fransiska Lindwall.